Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1846, sida 3

— — — ——— — kunde icke hitta på något att svara henne. Välan, min vån. — fortfor hon. — gör mig 7 alnar spetsar till en mantilla, du, min själs nålmakare. Sedan tog hon blomman, bon bar vid munnen, och kastade den i ansigtet pa mig. Sennor, det verkade pa mig som om en kala träffat mig... Jag visste icke hvar jag skulle göra utaf mig; jag stod orörlig som en stock. Då hon gatt in i fabriken, såg jag acaciablomman. som fallit till jorden vid mina fötter; jag vet icke hvad som gick åt mig, men jag tog upp den utan att mina kamrater märkte det, och fästade den omsorgsfullt i min trbja. Det var min första darshap. Ta eller tre timmar derefter. medan jag ännu tänkte på henne, kom der en portvaktare andtruten och med förfärad uppsyn in i vahtruma et. Han berättade oss. att ett fruntimmer blifvit mördad i stora salen, hvarföre vakt maste skichas dimpp. Furiren befallte mig taga två man och ga upp i salen. Förossäll er, Sennor, att jag, vid mitt intråde i salen, fann nästan 300 fruntimmer församlade i bara linnet och alla skrikande och tjutande under häftiga albörder med ett lurm, så att det kunde förtaga ljudet af sjelfva askan. Vid ena sidan läg der en med armarne och benen i sädret, betäckt med blod och i ansigtet märkt med ett X, som man bibragt henne med två lLnif-nitt. Midtemot den särade ser jag Carmen, hallen af 5 eller 6 gan la qvinnor. Den sårade ropade: Lät mig bigta! lät mig bigte! jag är mördad! Carmen teg. hon skar tänder och rullade med ögonen som en kameleont. (Fortisattes).