— Ah, sennor, är det ni! — ropade han; i det han for ett steg tillbaka. Jag betraktade honom nu och igenkände min vän Don Joseph. I detta ögonblick sortröt det mig litet; all jag icke låtit dem gripa honom. — Ah, det är ni, min raske vän! — ropade jag; och antog den vänligaste min jag. kunde; — ni har stört Sennora i det ögonblick, då hon förkunnade mig högst interessanta saker. . — Alltid den sammal men det skall väl så ett slut, — sade han emellan tänderna och kastade en vild blick på henne. Imellertid fortfor Ziguenerskan att tala till honom på sitt språk. Hon blef gradvis häftigare. Hennes oga fick ett förfärligt uttryck, hennes drag lörvredas, hon stampade med foten. Det forekom mig som om hon med häftighet uppmanade honom till något som han vägrade. Hvad delta var, trodde jag mig blott alltför väl kunna förstå genom all se henne upprepade gånger föra. sin lilla hand fram och till: baka uuder hans haka. Jag var srestad att tro, alt fråga var om att skära al en hals; och jag hade någon misstanka alt denna hals var min. På denna ström af vältalighet svarade Don Joseph blott med några i en kort ton utstölta ords Nu sände Ziguenerskan honom en blick; full af det djupaste förakt, hvarpå hon satte sig på turklskt vis i en vrå af rummet, ulsökte sig en apelsin, som hon skalade och ät. Don Joseph log mig vid armen, öppnade dörren och förde mig ut på gatan. Vi gingo omkring 200 steg under den djupaste tystnad. Derpå räckte han mig handen och sade: i — Standigt rakt fram och ni skatt finna bron. Derpa vände han mig ryggen och aflägsnade sig hastigt. Jag kom tilllbaka lill mitt värdshus något förvirrad och i temliigen dåligt lynne. Det värsta var all jag, när jag klädde al mig, saknade milt ur.