öppnade för oss. zigucnerskan sade det några ord på ett mig obekant språk, som Jag sedan erfor vara rom mani eller ch i pe ca! hi, Gitanos språk. Barnet försvann straxt och lemnade oss allena i ett mycket stort rum, som var möbleradt med ett litet bord, två tabouretter och en koslert. Jag får icke förglomma en valtenkruka och en hög apelsiner. Såsnart vi voro ensama, tog ziguenerskan fram ur sin koffert en kortlek, som tycktes ha gjort lång tjenst, tillika med en uppstoppad kameleont och några andra saker, som hörde till hennes konst. Sedan bad hon mig göra korstecknet i min venstra band med ett mynt och nu började de magiska ceremonierna, Det är icke nödvändigt alt berälta hennes spådomar, och hvad hennes sätt alt behandla konsten beträssade, visade hon sig tydligt icke vara någon trollpacka till hälften ara. Olyckligtvis blefvo vi snart störda. Dörren öppnades plötsligt mycket våldsamt, och en menniska, insvept intill ögonen i en brun kappa, trädde in i rummet och tilltalade Ziguenerskan på elt just icke höfligt säll. Jag förstod ej hvad han sade. men tonen förkunnade, alt han var vid mycket daligt lynne. Vid hans åsyn visade Ziguenerskan hvarken öfverraskning eller vrede, utan hon ilade honom till motes, och rigtade till honom med utomordentligt flytande tunga några fraser på det mystiska sprak, af hvilket hon alleredan betjenat sig tor mig. Ordet payllo, som olta upprepades, var det enda jag begrep. Jag visste, att Ziguenarne dermed beteckna en hvar som icke hör till deras race. Som jag förmodade att talet gällde mig, var jag förberedd på en delikat törklaring; jag hade alleredan handen på benet af en af tabouretterna, och jag beräknade inom mig när det vore rigtigast alt kasta den i hufvudet på fredsstöraren. Denne stötte ziguenerskan tillbaka och närmade sig mig.