Ja Ramen.) EFTER PROSPER MERIMCE, Min Lignagerska, kunde icke göra anspråk på så många slullkomligheter. Ilennes hud närmade sig mycket till kopparfärgen. Hennes ögonbryn voro sneda, men beundransvärdt formade, hennes läppar mycket stora, men vackert tecknade och tänderna hvitare än mandeln i sit skal. Hennes hår var svart, stötande i blått, såsom vingarne på en korp, långt och glänsande. För att icke trötta er med en alltför vidiyftig beskrifning, vill jag i korthet säga, alt med hvarje brist sorenade hon ett företräde, hvilket sednare kanhända tog sig ännu bättre ut vid sidan af den förra. Del var en egen och vild skönhet, ett ansigle, som lörvånade straxt, och som man icke kunde glömma. Hennes ögon bade ett på engång vällustigl och vildt uttryck, som jag icke funnit i någon mensklig blick. liguenarogon, vargögon! det är ett spanskt lalesätt, söm är mycket Deloeck nande. I fall ni icke haft tillfalle att se en vargs tick, så observera er katts biick, när han lu-ar på en spark Det skulle varit löjligt att låta spå sig i ett kalfehus. Jag bad derfor den vackra trollqvinnan all tillåta mig ledsaga henne hem; hon samtyckte dertill utan svärignet. men hon ville ännu en 8åän veta hvad tiden sed. och bad mig låta mitt ur slå ånyo.. — Är det verkligen af guld? — sade hon, i det hon betraktade det med utomordentlig uppmärksamhet. Då vi begåfvo oss på vägen igen, var det kolmörkt. De slesle bodar voro stängde och gatorna nästan öde. Vi gingo öfver Guadalquivirbron, och ylterst i förstaden stannade vi vid ett hus, som ingalunda hade utseende af ett palats. Ett barn — ) Se N:o 90,