Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1846, sida 2

hast hästens lotbeläckning och ville stiga upp. Jag försohte genom böner öch hotelser alt hälla s10HON tillbaka. — Jag är en satlig djelvul, Sennor, — sade han; — 200 dukater äro icke att försmå, isynnerhet när det gäller all befria landet från ett sådant odjur. Men lag er lill vara; om Navarro vaknar, skall han falta sin bössa, och då ar det ute med er. Jag har rätt för långt, lor all vända om, tag ni er fram bäst ni kan. Karien var i sadlen, han gaf hästen sporrarne, och i mörkret hade jag snart förlorat honom ur sigte. . i Jag var mycket uppbragt emot min vägvisare och temligen orolig. Efter ett ögonblicks besinning fallade jag min plan och gick åter in i värdshuset. Don Joseph sof ännu; jag var nodsakad att ruska bäftigt i honom för alt få honom vaken. Aldrig skall jag glömma hans vilda blick och den rörelse han g gjorde lör all gripa silt gevär, som jag af försigtighet lagt några sleg från hans läger. — Sennor, — sade jag, — jag br er om urSsSåkt för alt jag väcker er, men jag har en narraklig fråga all göra er: skulle l vara er angenamt att se ett halft dussin ryttare komma hit? Han sprang upp och frågade med förfärlig stämma: livem har sagt er de 0 os — Lika godt hvar jag sått vinken från, när den är god. — Er vägvisare har förrådt mig, men han skall betala mig det! Hvar är han? — Jag vel icke... ... i stallet, tänker jag. — Men det har någon sagt mig...... — Hvem har sagt er?.... Det kan icke vara den gemla... ... (Fortsättes).