Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1846, sida 2

söretaget. Efter att hafva förklädt honom iill hyrkusk, skaffade jag en släda och en häst. IIan skulle hälla ett par timmar utanför Pawloffskis hemvist, och såsnart denne visade sig, skulle slåden sätta sig langsamt i rörelse, och jag hoppades, att han utan betänkande skulle hyra den. Sjelf begaf jag mig utat landsvägen, endast beväpnad med en dolk, ty jag ville icke lita på skjutgevär. På ett långt afstånd från den mötesplats, hvarest han träffat sina anstalter till mitt gripande, satte jag mig på snön ned i en grop, som öfverskuggades af nagra tallar. Jag vacklade icke ett enda Ögonblick i mitt beslut, ty jag betraktade den handling, jag gick aft utöfva. icke allenast som försvarlig utan också som förtjenstfull. Det enda jag befarade var att jag icke kunde rusa nog hastigt på honom, att han kunde skjuta mig, innan jag kunde få makt med honom. eller att han kunde ha tagit en främmande kusk. som skulle hejda min arm. Min enda fruktan gick ut pa, att han skulle undgå min dolk; ty jag föreställde mig den sorg och undergang. hans angifvelse skulle förorsaka så mänga familjer. omsider närmade slädan sig; jag sprang fram från milt gömställe och drog honom ur slädan; vi tumlade om i snön, han tog mig i båret, och under det jag flera gånger stötte milt vapen i lifvet på honom, tills han var död, slet han en hand full hår af milt hufvud. . Emellertid hade kusken, min slägting statt och sett på. Jag ranskade liket och tog de papper, som fans på det, men lät den dödes vapen och pengar blifva liggande vid sidan af honom. Sedan jag derpå släpat den döda kroppen midt ut på landsvägen, på det alla skulle se, att det icke var en röfvares gerning, satte jag mig på hans plats i slädan och körde tillbaka till staden. Ehuro slädan och hästarne hade blifvet bemärkta vid porten, lemnade dock denna omständighet inge ledning vid den påföliande undersökningen, ens.