emed en upprätt, stolt gång, och likväl gå de med krokta ryggar, ja! krypa på händer och fötter, om en af jordens så kallade Mäkige det hju ler. Jag begafvade dem med en öppen, oforsårad blick, och likväl slå de ögonen ned för hvarandra; den ene dristar icke att skada den andra i ansigiet. Frie, hogsinnade och kraftiulle utgingo de ur mina händer; slalviske, krypande och svage komma de pou tillbaka. Tanken före syndafloden träder ånyo fram inför min själs ögon: Det för(ryter mig, alt jan skapat li1den. . ....... Men nu halve vi äter afläusnat oss för längt sran värt systemål med dessa rader ; latom oss derföre ötervända dertill, om j förr, så i nästa nummer! (Fortsättes.)