Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 mars 1846, sida 2

— — ————— —— — — — — — — — — kejsarinnan förtvistaå; han blir hvarken vred eller gitver nägra scener; hort sagdt, han vill hålla sig länge. Cndlerstundom blandar dramat sig i dessa skandaloså komedier. Midt ibland dessa besynnerlig a scener sinnes ett verkligt tragiskt moment; del är det, i hvilket furst Orloff, Ealhlarinas älskare, som varit behjelplig vid Peer III:s. Katharinas gemåls, afsätlning och mord, får ett anfall af galenskap, och flyr for angerns härnnande surier. Man tror sig se Macbeth blek och sorvirrad träda ut ur gamle kung Duncans sosgemak. Orloff hade varit katharinas forsta älskare, och var egentligen alllid den, hon holl mest utaf. Då han blef galen, behandlade hon honom som ett barn, med den största mildhet, och ofverlemnade sig ät en namnlös smärla. sion gaf honom fritt tillträde till sig hvarje timme på dagen, i hvad drågt som nelst, likagodt om hon var ensam eller sysselsatt med de allvarligaste förrallninger. Understundom ropade den olycklige, att ångern hade berofvat honom hans lornuft och att det var Guds dom, som drabbal honom. När han fick dessa sorsär iga anlall, föll Katharina i gråt och kunde ej hela den dagen sysselsätta sig hvarken med nöjen eller statshvärs. Orloff var i hvarje hänseende en utmärkt man, som stod langt ofvor alla de favoriter, som följde elier honom, Så länge hans savorilvälde varade iaktlog kejsarionan en viss yttre värdighet. som försvann, da Polemkin sick makten. Denne hade tilllvingat sig ett ulomordentligt välde öfver sin herrskarinna, som han behöll, tillochmed sedan han blilvit aslost i sina funktioner. Det var en djerf, intrigant man, af den besynnerligaste karakter, hvilken midt under sina utsvälningar oupphörligt rände ifrån den ena kyrkan till den andra, och som på sin lyckas spets längtade efter klostret. (Forts.,