Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1846, sida 1

————— VORE na de väl äfven mojligtvis få lära, tillika med nagra dogmatiska utanlexor; men stort mera vetande bes ås dem icke elter, och dock händer det, att atskilliga af dessa barn, om lyckan icke är dem alltför oblid, i en mognare ålder komma, alt såsom svenska folkets ombud intaga en plats i nationallorsamlingen och salunda försättas i en ställning och i lorhallanden, under hvilka de kunna djupt ingripa i sitt såderneslands oden. — Det är, som man ser, ett sorträllligt sätt det der att bilda dugliga, fäderneslandet gagnande medborgare; men derom meta en annan gang. Nu tillbaka till vart egeutliga ämne! Nekas han icke, att det olika hunshapsmatt, som under nuvarande forballanden varder den fattige och den rike till del, måste pa dem utolva ett belt oli a inflytande. bet waste naturligtvis, bade uti intellektuellt och rent af materiellt hänseende, på de förres bekostuad höja de sedvare, det vill med andra ord säga: ull de sormaner, som desse genom börd eller lormogenhet redan ega, foga en ny, nemligen intelli gemsens. berigenom skall sattigdomen, likasom genom en oundviklig naturlag, blilva rihedotnen ännu mera underlägsen, och hvad som han lolja deraf, att dessa sotetråden saumlige hopas, så all säga, på en hand, lägger medeltidens historia for våra blichar i den hlarasse dager. Besinner sig den sattige i saknad af älven de formaner, som vetande och kuuskaper sorma skänka honom, d. v. s., är ban äfven i detta fall underlägsen sin bättre lottade like, då eger han intet, alls intet, utom den rå kraften, att till sin fördel kasta uti den vågshal, i hvilken de af ödet så ojemnt uidelade menshliga lotterna vägas. Det kunde väl tychas som om rikedomen, till följd af den vida högre intelligenta stäandpunkt, hviken den under så beskalsade sorhallanden innehade, icke skulle missbruka den makt, som den derigenom fatt ölver fattigdomen; men, thy värr, kan detta knappast ansogas sasom ett postulat, ännu mindie såsom ell axiom. Vanan all ständigt vara den aallenastyrandeo, all ständigt se sina besallningar utan invändningar, utan knot, hörsammas, urartar lätt nog till despotism, och despotismen känner icke mer ån tvenne klasser al menniskor: Herrar och slafvar. Hos den förra af dessa klasser består sriheten deru rinnan, att den sa till sågandes kan gora allt, byad den vill; hos den andra deremot existerar fribeten icke ens till namnet, liksom Euler i en af sina shrister berättar, att Ryssarne sorst i allranyaste tider hafva i sill sprak erhallit ett