Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1846, sida 2

dosor, men han var så afrundsjuk om dem, att han icke lät nåson se dem. lian bar ständigt på sig en ogrhordt stor dosa, ur hvilken han tog hela gopnar snus. Man kunde icke nalkas honom utan all nysa. Hans kammartjenare foretogo samma operationer, som man nu i Paris får se invaliderna gura på esplanaden, när det är solsken; de torkade hans nasdukar och insamlade en betydlig mängd Snus, som de sedan sålde. Fredrik kunde icke rigtigt tåla Engelsmännen; denna hans vedervilja var ettarf. Emellan de 2 foregacnde konungarne af Preussen och England hade berrskat ett dodligt hat. Georg den II hallade Fredrik Wilhelm I: omin bror sergeanten, hvilket Fredrik besvarade med: KÄMin bror, dansmästaren. Da Fredrik Wilhelm låg på sin dodsbädd, sporde han den tillstädesvarande andlige, om det var nodvändigt att forlåta sina fiender, för att komma i paradiset. På prestens jakande svar vände han sig till drottningen, konungens af England syster, och sade till henne: oskrif till din bror, Borothea, och säg honom, att jag sörläter honom allt det onda, han tillfogat mig. Ja, säg honom, alt jag sorlåter honom, men vänta, tills jag är dod. ) En hvar, som känner markhgrefvinnans af Bayrculh interessanla memoirer, vet också, hvilken usel och cländig uppfostran Fredrik Wilhelm I:s barn erhollo. Man skulle nästan vara sresltad att tro, all Fredrik II ville hämna sig på sin egen arlvinge for alla de förfoljelser och qval, han lidit under saderns despotiska ok. Sjell hade han insa barv; det är dessutom en känd sak, huru liten smak han hade för fruntimmer och isynnerhet för sin egen gemål. Turonarfvingen var hans brorson. Konungen tycktes hysa en hög grad af motvilja för honom och höll honom alltid mycket knappt; följden häraf blef, att kronprinsen åsamkade sig stora skulder, ehuru han endast med i