kers af Stockholms Tidningarne. postoch Inrikes-Tidningar, elor, såsom abagligt Allenandas tror, aden sanose Ådjusanteno, har tagit illa vid sig, att Ala onbladet yttrat helt oforstäldt sin hnlå, angienx e nägra behotliga omslyttningar inom adminilrations-personalen. 4Cllborligt och nåsvisto orhlaras Aftonbladets sorsok att antyda dylika saers nodvän lighhet, och hvarje fraga derom skall ndast abero af ben, som ägrundlagsenligt har brerogativet all alskeda och insatta, uvem han ehagar.9 vi finne häraf, au Post-tidningens degtepp om svenshe medborgares agrundlagsenigap rätt alt yltra sig osfver almanna årenler icke är synnerligen viklstråcht. Allehanda har tor öfrizt besvarat hela inkastet temligen utorliet, och visat det vidunderliga deruti, au Pust-tidninzen omsom forebrar den liberala presjen en se rvil ministerialisn och omsom vredgas öfver, att den yrkat en annan ministere. Medkifvas miste äfven, att dessa motsägelser bevisa, med hvilken blind elrenesio den honservativa ohalangen betraktar sina motståndares yttranden och handlingar. ku underdemig berättelse af landtbruks-akademien, eller rättare blott af dess direktör, s. d. Stals-radet Poppius, om asronomen Johnsons förrättningar ar 418435, utvisar, att JOhnssous bilräde blifvit vidta mera anlitallt, än hvad han medbioner att uppfylla, och slutar med den erinran, att ajordbruket år al natur, att de sramsteg, som deri goras, ej kunna bevittnas al skördar, som omedelbart uppvexa i odlarnes spår, m. m. Det är ju högst underdanigt upplysande? Post-tidningen har låtit en insändare, som säger dig icke hafva der ill erhallit uppdrag, förSsvara Upsala konsistorii atgärd att afsätta skolläraren Wenman från prestembe, et, för det han i en trycat skrift yltrat satser, som konsistorium anser sorneka Christi guddom, oaktadt Posttidningen väl bör veta, att, enligt rikets grundlagar, ingen kan ställas ill ansvar för tryckt skrift i annan ordning, än tryckstihetslagen bjuder, och att intel enda bevis är anserdt, att Wenman i predikningar, eller eljest under prestembetets utölning, yttrat något, som kunnat gilva anledning till hans förhöravde och varnande, samt slutliga alsätlande. Sidant bevisar, alt Post tidningen, lika litet som insändaren, vel alt shilja mellan den rätt, grundlagen gifvit, att göra hvar och en sats till loremal för menshliga sornullets pröfning, och den pligt, lagen ålagt konsistorium ali vaka ofver renhe en i religionslärans praktiska tillämpning af presterskapet. Nu har konSsistorium med jesuinsk illistizhet begagnat sig af Wenmans enfald at lata asflocka sig en förklaring vid ett olagligt anställdt sorhor, som han aldrig behost afgilva, för att göra honom olycklig. Att med insändaren kunna tro uppå, all detta skulle gillas af Hössta Domstolen, om Wenman drager målet inför densamma, är att sorutsätta, det högsta domarmwaktev icke respekterar grundlagen; och hade man en justitiekansler, som vordade grundlagens anda, eller om hof-rätten hyllat denna, så hade konsistorium längesedan varit ställdt under laga tilltal för det att det blandat sia i Iragor om tryckta skriflero, och i sulant afseende hållu förlior och sallit andra myndligheter i embetet. Altonbladet innehaller slutet af artikeln om aåUmbelsverkens stålloing till Talangernan, hemtad ulur aFreyop, och anmärker, icke utan skäl, alt författaren, under sin beromvärda omsorg att skaffa platser, utkomst och utmärkelse till ade unzan, icke sagdt det minsta, huru man Shall behandla de äldre, som stå dem i väågen. En insändare —1— har älven gjort några ani märkningar, adels för att vederlägga åtskilliga origtliga uppsilter i artikeln, dels för att äfven å andra silan kasta en blick på talangernas Stållning till embelsverken.o Det råtta torde ÅR klaga U11 23 11. na An an ai Mhili.