genom en expres skickat mig denna befallning. Låtom oso resa! God dag! herr Decret. — sade Napoleon då ban fick se honom, -—hvarär vår unga kapten? — Sire, jag är icke mer än löjtvant, — sade Uus,tave. — YÄWap ten. min herre! jag mi-estager mig aldriz om graderna. Ni har då undkommit de engelska hryssarne: Det är ganska bra; jag fr nöjd med er och med Verhuit, det är en tapper karl, det har jag inseit för långe sedan. Vill ni vara god och borätta honom hvad jag säger till er; men på hvad sätt skall ni komma tillbaka till blelder? — På summa sätt som jag kom hit; miua följeslagare vänta mig vid kusten. — Ri är gilt, min herre, och far förmodar jag? — Ja, Sire. — Ni kommer att åt edra barn lemna dot dyrbaraste arf, ett ärorikt namn och ett rykte utan fläck. Jag gifrer er hederslegionens kors. — Sire.... ers majestät! Ni ölverhopar mig med nad. — Det är änun ett, som ni icke vågat att begärna. jag vet det, det är friheten för den engelska officern, som ni tog tillfånga; jag beviljur er det. Gustave kastade sig alldeles bänryckt för kejsarens sötter. Hertigen af Decret och vår unge kapten äterrände. Dagen derpa var han på vägen till Dunkirken. och vägra dagar derefter anlände han lyckligt till llelder. s)ehecherna, som Gustave medförde till amiral Verbuit gaf, honom full rättighet att aftackla sina fartyg och hemlörlofva trapperne. Frankrike, ett rof för sienderue, kunde ej hjelpa slottau. Deu tappre amiralen befriade sina goda och trogna trupper från den ed de svurit Napoleon, steg med sin stab ombord på en fregatt och haun lychligt den fransyska kusten. Beträffande vår unga kapten, så mediöljde han amivalem. till Paris; först der ansåg han sig löst från sin trohetsed. Aterkommen till sin älskade familj, nedlade ha vapnen, som han burit med så mychen ära, ohuru alltid färdig att atertaga dom, om fädårneslandot blifre lytadt. lör tf