Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1846, sida 1

A — — — — — — —9 lade: men hastigt återigen htertagande sin kraft, gick han till sin unga hustrus säng och nedlade der sin dyrbarn gafva, omfamnade sitt barn och skyndade mot dörren. — Gustave, öfvergismig icke! — utropade Laura med en ton af den djupaste förtviflan. . — Pligten tvingar mig, — svarade han med qväfd röst. ö — Mea vet du väl att med denna skiljsmåsea följer kanhända döden! — Döden! — upprepade Gustave; — ja skymflig och vanhederlig död for dem, som bryta sina eder! Adieu, ardieu! efter kriget! ... — Efter kriget, — mumlade Laura och dånade. Den unga löjtnanten återvände till henne, kysste hennes panna och, för att icke förnya denna grymma scen, slet sig lös och skyndade till stranden der fiskrarne väntat honeni. — De hafva slagiv larm, — utropade den ene af dem, — skynda! latom oss fly undan, medan de ar tid. Gustave hoppade nti slupen, fattade rodret och aflägsnade sig från strauden. I detta Ögonblick mörknade himlen; vinden började blifva valdsam och de vräkande vågorna bebadade storm. — Vid Gud! — sade den ene af fiskrarne, — jag tror att vi få oss en vacker uskby. . Verkligen; redan klöfvo blixiarne molnen. Askan danade förfärligt och vagorna oräkte sig ursinhigt-. — Se der hvad jag förutspådue, — återtog fiskaren; — ball fast rodret herr officer; frukta ingenting, båten är god; vi skola snart vara vid Helder. . Då de nalkades, gjorde en matros tecken åt löitnanten. ait man sökte honom öfverallt; att man förvanades öfver ati icke finna honom uti ett sädant ögonblick och att ban måste dölja sin återkomst —