Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1846, sida 1

— — — —— ttttttt— sLwD oss har glömt, att våra ärorika förfäder varit herrar Lill sjös och att vår flagga mer än en gång sell leoparden nedsänkas för sig! Största delen af de närvarande gåfvo genom lifliga yttringar tillkänna sitt bifall till detta så ädla och djerfva beslut. Amiralen tog nu ordet. — Kamrater, — sade han, — ingen af eder bar uttalat ordet uppgifva; jag var säker derom. logen fred med England, ingen underhandling med våra dödlige fiender: derom äro vi alla öfverens. Del fägnar mig att göra rättvisa åt kaptenerne Wildeck och Ruyter; men förvillade genom en, midt ibland så många olyckor naturlig, fördom, hafva de båda tänkt på att öfvergilva den post, som vi skola försvara. Jag skulle icke vilja underskrifva della förslag; åtminstone icke utan en formlig ordres af min suverån; jag ville heldre begrafva mig under gruset al förskansningarne, eller. tillika med min flotta sänka mig ned i afgrunden, än att glomma eden om trohel och lydnad, som jag svurit vid flaggans hvars ädla färger ånam fladdra öfver våra bmsvuden. Bland de officerare, som sutto i konseljen märkte man en ung skeppslojtnant. Hans utseende bar stämpeln af sorg; man märkte tydligt att han var plågad af någon hemlig smärta, som sammarpressades af en fast och okuslig vilja. såväl hans fransyska härkomst, som hans fmod och tillgifvenhet hade med ouppiösliga band såstat nonom vid amiralen, hvilkens adjutant han var. Amiralen observerade en ädel röreise uti hans anlelsdrag. hvarfore han vände sig till honom: Herr Gustave, sade han fill honom, vill ni låta oss veta ert råd? Den unga officern, förlägen och smickrad öfver denna utmärkelse steg upp och srarade: Ja, Msserligen! med våra tappra matroser skulle vi lätt kunna genombry ta de, fientiiga linierna; men innan