Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1846, sida 1

tersta grad förskräckt. Jag c fortfor att lefva som förut. Om mornarne lemnade jag, etter att hafva kastat en blick i mill kontor, vår boning och kom icke hem igen förr än mychet sent. snart tvingade mig en föga tillfredsställande granskning af mina böcker all öfvergifva bankirrorelsen. realisera spillrorna af min sormögenhet och sälta milt hushäll på indragningsstat. Under någon tid tycktes Emilia ha blifvit förändrad till sin fördel. Men, så snart första intrycket utplånats, återtog hon sina gamla lefnadsvanor, och depenserade långt utöfver hvad våra inkomster kunde medgifva. Min son, å sin sida, var redan vid fyllda 19 år en äkta galgfogel, som då hans mer än tillräckliga anslag aldrig förslog för bans utsväfningar, länade till höger och venster; han höll mätresser och hästar: ban spelade, höll vad, drack, och var öfverhopad med skulder. Seende att mina förmaningar till ingenting båtade och att jag förlorat hvarje tecken till välde så väl öfver en qvinna, som hatade mig, som ock öfver en son, som man ingifvit missaktniug för sin fars beslöt jag mig till at tvinga dem att hälla sig från staden, hvarest de allt för lätt funno utvägar att tillfredsställa sina fantasier och dåliga böjelser. Jag uppoffrade en del af den förmögenhet jag räddat undan första skeppsbrottet, för att liqvidera Emilies och hennes värde berr sons och elevs björnar, och drog mig tillbaka jemte hustru och son till ett litet fem mil från Pbiladelphia beläget landtgods, som herr Blessington lemnat 0ss och hvarest vi med vår öfverblifna förmögenhet ganska godt kunde slå oss ut. Jag vill icke säga er allt hvad jag här hade att uthärda af modrens ideliga och häftiga klagolat och sonens sturska epräk; men motgången hade förbittrat min karakter och gjort den känslolös. Jag bibeböll öfverhanden.