Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1846, sida 1

nyttiga. Euvis och herrsklysten som hon var, höll hou mig stangen. och hvarje ny anmärkning å min sida uppväckte en ny storm. Var sons uppfostran blef ett nytt tvistämne och så mycket värre som det Fär fortfarande. Slutligen uttröttad af eu kamp, som hvarje ögonblick förnyades. gaf jag etter. Men jag fick afsmak och leda tärett hem, der numera var så tråkigt och der ständiga billra tvister väntade mig. Jag aflägsnade mig, jag gick på jagt, jag besökte klubbarne, jag politiserade, Jag sökte bekantskaper och förbindelser utom hus. Ni bör kunna fullkomligt begripa, min herre, huru mycket mina affärer skulledlida at detta mitt ideliga jägtande efter sorstroelser. Min kredil gick sa småningom förlorad, mitt anseende som bankir lutade till sitt tall. Jag var på längt när icke blind för denna sakernas ställning, men ett hus, hvarest tvenne makar lefva i oenighet och endast söka tillfällen alt ömsesidigt förebrå hvarandra sina fel, är elt sorgligt och otrefligt hem. Tusen ganger bällre är en plötslig katastrof, än dessa hvarje ögonblick upprepade ledsamheter och marter, dessa tusentals siickord isom icke lemna en någon ro, trötta en, utledsna en och väl gå upp emot den största kända olycka. Tusen gånger bällre är döden, än detta lagliga fastkedjande for evigt vid en qvinna, hyars Ååsyn uppväcker ens vrede, hvars handlingar såra ens känslor. Jag försökte dock, så väll för -milt eget som för min familjs interesses skull att åvägabringa en försoning; mina bemödanden förbletvo sruktlösa. Emilia hade skapat sig vanor, som det var henne omöjligt att öfvergifva. berester såg jag nästan icke mera hvarken min qvinna eller min son, som hade af henne tått en usel uppfostran och som jag icke kunda taga från henne, utan att väcka öppen skandal. Jag tillstår all jag med mina fredliga tänkesätt blef vid tankan på något dilåt i yt