Också ett Sa metaI.) A. Men buru skall man kunna förklara, att lere svenska tidnin-ar hunnat påstå, alt grelve de Suzor mot svenska folket tillåtit sig att anlaga en informarors-ton, då det nu visar sig, att ban alls icke gjort sig skyldig till en sådan förseelse. B. UIvilkla bevis för, att det tryckta och det i Stvekholim upplåsta poömet ordayrannt äro ett och samma, har väl grelve de Suzor iahlar förete? Nog påstår han så vara forhallandet , men icke är detta nagot bevis, nagot, som Allmänheten obetingadt kan såtta tro lill. banat större skäl har man att antaga motsalsen. Den 30:nde Dec. 1843 blefvo anmärkningarne, rörande ngrtelve de Suzors afshelshälsning till Sverige, synlize i ÅMorgonen, och, om jag rätt erinrar mig, dagen derpå i Tidningen Dagen. Grelven belano sig då ånnu i bufvudstaden, hade soljakteligen genast med sit originat-pvoöm på fickan kunnat begilva sig upp på en tidningsbyra och faktiskt adangalånga, alt sa val norgonenssom Dagens? avot honom ristade anmärkningar voro till alla delar ogrundade. Men hvad gjorde i stället erefve de Suzor? Jo han iafttog en fullkomlig iystnad, sog icke ett enda sleg till sut rättfärdigande, ulan afreste helt ogeneradt, som om ingenting vederläggningsvårdt hade sig tilldragit, sran Stockbolm till Götheborg, der han af Handelsoch Sjofaris-tidningen välkomnades med en L(illrattavisning, hvilken han nog iche så svart lärer glomma. Forst då tyckte grelve Suzor, att det började blitva un peu plus Grave: han aflät sin bekanta skrihelse till Redabiionen af llandelstidningen, hvilken han sedermera låt införa i Medborgaren? och Aflonbladet; annonserade, att han ånyo ämnade ant härstädes gilva ett par stancer? och uthängle, sålekliiat beg agnande sig af tillfället, det blandiande pomet till lochbete på sin hogarelliga oratoriska skylt. Resultatet visade, att Her grelven icke eller denna gangen hade missräknat sig på sin publik. Gotheborgs la haute volGe strommade till gymnasii sollennitetssal, der han boll sina söancer, gaf sina sisohugg at de tidvingar, som anfalit honom, bablerade, dehlamerade, persilllerade och gestikulerale. Under tillrustningarne till alll detta hade han hunnit få sitt adieux a la Sutde i det skick, som ban då ansag vara Funpligt. Det upplåstes, afhordes, gouterades och appladerades. Segern var vunnen; den interessante urefvens fiender Jago krossade i stoftet; Tavte Ebba? ryckte i Aftonbladet fram med sina artilletiparker, sor att vårdist fira sin älsklings tiluml, och sjelfve Medbotgaren drog ut siti träåmsNard och skyllrade för segervinuaren, som, i öfverumttel al sin glädje ofver den så lyckligt ändade alfäåren och med en ämabel hableurs? åhla storsinthet, beslöt att låta trycka sitt poöm och ansla inkomsterna at dess försäljning at o— Gotheborgs saltize. Dervis begick nan dock den deplorabla? ofördigtiahel att förse bem. poöm med en hop noter och anmärkningar, af den balt och beskaffenhet, att honfen shulle arata olver dem, i handelse de kunde lisa sransyska och förstode hvad loik och FfTvisminzskonst ville säga. Forgåfves skall Tavte Ebba bemoda sig om att återfinva den segerhrans , som, under det att hennes gunslling var Sysdelctt med utarbetandet al nyssnatumde bommentarier. bortblaste från hans hulyvud; den är onlterkalleligen sorlorad — sorsvunnen som en skugga ner solen plosligt doljes af ett reundisert moln — och det återstår för henne numera intet annat, än alt vända sig till hongl. sangstyrelsen, med anhallan om att från dess nya uniform få lana nagra tornen? till en krona al sin förtjusande gullgosse. Å. benna anhallan tycker jag kan vara temmeligen olverslodig. För tornen at den ädle (12 . KR eo a or dd kr AA