Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1846, sida 1

———— — Vi vågade hvarkeh att tala eller andas. Flea på klippspetsarna stånge matroder höllo tåg i beredskap, för att hasta dem till den djerfve, så snart han kom dem så nära, att de kunde räcka 110nom. Strömmen drog bonom emot oss, men med en förfärande häftighet. Redan är han blott 15 till 20 fot ifrån oss... Våra ulstråäch ta händer ha honom snartIl.. En matros vill kadta ett låg till honom, men förlorar jemnvigtan och faller i sjön.... Foremålet sor vår ångest bortryckes af en oemotståndlig kraft, och aslägsbar sig, prisgilvet utan hjelp åt den vida oceanen. Miss Momti hade icke kunnat uthärda denna anblick; bon låg lislös på sanden. Alitid vidare aflägsnade sig den olycklige sadren från vår 6. Flera gånger utsträckte han armarna emot oss med en blick af resignation och kanhända älven för all rekommendera oss sin dotter. Vi följde honom länge med ögonen — slutligen försSvånn han för våra blickar. Till lycka hade vinden lagt sig, och vi kunde åtminstone hoppas, alt den olycklige icke skulle uppslukas af vågornaså länge bräderna i hans flotta höllo sillsåmmans: Natten kom, och ännu stedo vi jemnt speiande på stranden. a Hvilken natt! Jag tillbragte den helt och hället dermed att irra omkring längs klipporna. Når Jag ändtligen vände tillbaka till kaptenen och besätiningen, tvistade de öfver bästa medlet att lemna ön, och jag förnam på deras tal, att shonertens skeppsbrott hade gått hastigare och varit sullständisäre, än beräknadt var och de sjeltya hade åönskal. De uslingarne hade blilvit fångade i di t:a egna nät. Å on Om morgonen kastade jag förgålves spejandle blickar åt alla håll at hborizonten; jag upptäckte ingenting. Monti hade säkertigen omkommit... Stackars Ilarriel! Vid soluppgången försökte manskapet att äterställa slupen med de spillror sjön fort i land. E