Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1846, sida 2

— — pW— —— —— ——— I detta ögonblick stod skonerten stilla, skakad af en våldsam stöt. Kolen hade berört sandbanken, Hvarje man 1eg, hvarje ansigte bleknade. Efter några sekunders uppehåll stötte skeppet, såsom man förutselt, ännu en gång med förfärlig våldsamhet; sedan blef det orärligt. Straxt befalde kaptenen att hissa segeln i akter och kasta ballasten öfver bord; men skonerten rörde sig icke. Burders anletsdrag lörvredos till ett triumlserande grin. Imenlertid gick månen ned vid horizonten och det blet allt mörkare omkring Oss. Vinden friskade upp, hafvet reste sig; rasande vågor piskade skonerten: det var att förutse, alt den snart skulle gå i stycken. Kaptenen befallde att sälta ut slupen i sjon. Under det han sjelt jemte allt sitt folk arbetade derpå, lät en plötslig upplysning oss blicka en klippa på nagot afstånd. Redan var slupen klar, då skeppet åter bekom en häftig, stöt. I samma ögonblick remnade farlyget och vågorna inträngde i delsamma. vi störtade alla på en gång I slupen, utom herr Monti, som gålt ned i kajutan, för att rädda några vigtiga papper. När han åter kom upp, vältrade sig en oerhörd vag öfver akterdäcket på skeppet, och nedspolade den olycklige i sjön. Vid denna anblick föll miss Monti i vanmagt. Kaptenen lät kapa tåget och besallte att styra kosan till den lilla ön. — Vi kunna icke rädda honom, — tillade han. — Vi vilia vara glada, om vi kunna rädda oss sjelfva.