Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1846, sida 1

lingar. Flera gånger ryckte vi negern blödande ur hans händer, och sålunda vande sig den Slackars Salomo att i oss se sina beskyddare. Han visade genom tusentals uppmärksamheler sin tack samhet, och bedyrade ofta, att miss Harriet, berr Montis dotter, var en engel och att han ville tjena henne på sinä knän. . Vår skonert bade något sällsamt och hemlighetsfullt med sig; Dess laddning tycktes vara rik; men ofta skämtade matroserna deröfver, utan alt jag begrep hvad de menade. Nästan alla nätter höll kaplenen långa öfverläggningar med sin styrman, och två eller tre gånger såg jag dem studera sjökort; hvilka voro helt och hållet främmande för den del af oceanen vi betoro. Detta deras beteende uppväckte mina misstankar, och ulsan alt vela hvars före; kunde jag icke tillbakahålla en viss obestämd fruktan. . a Vi hade ganska dåligt om bord; isynnerhet blef vart bord aldrig särdeles rikligt serveradt. slulligen beklagade vi oss hos kaptenen; men han afvisade oss med sina vanliga grosfheter. Vi beslöto derföre; att slå våra medförda sorråder tinnopa och sjelfva hälla oss med mat. Julie; miss. Harriels kammarjungfro, åtog sig befattningen af hushållerska. När herr Burder hörde detta, råkade han i rasctj och utlstötle hotelser, som vi ej kunde förstå: Från detta ögonblick afbröt han hvarje förbindelsg med oss; men vår lilla krets blef derigenom blott så mycket förlroligare. . Under första veckan af vår resa hade vi elt härligt väder. Ästnarna tillbragte vi för det mesta på däcket, hvarest vi sutto under elt utspändt segel. En aflon, då vi här pratade vid det vackta manskenet, bemärkte jag Salomo sticka upp Sitt svarta; krusiga hufvnd ur skeppsluckan och göra mig hemlighelssulla tecken. Jag närmade mig. — Hvad står på Salomo? — frågade jag, — Har du något särskildt ait säga mig? a i — Ja, ja, massa, det vara något högst sällsam