Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1846, sida 2

de jag med tårfyllda ögon — Jag skall älska jdig så högt, att du skall glömma den trolöse Robert för mig, Följande morgon uppsteg solen klar och glänsande ur hafvets sköte. och en lindrig östanvind vaggade böljorna emot stranden. Jag begaf mig på väg till Bergeronette. Anländ nägra steg från hennes boning stannade jag och lyssnade barnsligt efter hennes välbekanta röst. I detta ögonblick passerade tveune fiskare, med sina nåt på ryggen, förbi mig, och tilldrogo sig min uppmärksamhet. — Denna familj är ej lycklig — sade den ena. — En så vacker flicka — svarade den andre. — Men hvaraf dog hon dä? — Af en svulst i hjertat, bar doktorn sagt. — Säkerligen har hon medfört denna åkomma från Paris. — Se der följderna af att lemna landet. — Stackars liten! hon skulle blifvit en god hustru åt någon af vär ös raska gossar. — Bah! det var bättre som nu skett, att hon blef en vacker engel hos den gode Guden. En frosskakning genomtor hela min kropp. Uti tvenne steg var jag i hyddan: ljns brunno vid sängen, jag utstötte ett genomträngande skrik, och föll utan medvetande till golfvet. Bergeronette sjöng aldrig mera! Fredrik Talhonet tystnade. Han grät. Efter ett ögonblicks tystnad ätertog han: — Se der huru högt jag har älskat! och hvarför jag aldrig kan älska mera! — Huru länge är det sedan Bergeronette dog? — frågade jag. — Ett år. — För fan! ert hjerta bär då långe sorgdrägten. — Den skall det altid bära.