Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1846, sida 2

Ac— nti förakt — du är då ej annat än en vanlig grisette! Denna afsgörande reflexion var lika orättvis som löjlig, ty hvad kunde den unga mannens, mera än min egen, närvaro hos Bergeronette läggas henne till last. Men sådant är menniskohjertal; det tal ej att andra njuta den frihet, som man gunstbenäget tihlåter sig sjelf. Jag ansåg min egenkärlek sårad, och qvarblet bela dagen vid fenstret bakom gardinen, afvaktande tillfället att sa se Bergeronette utan att ses af henne. Hon syntes slutligen med sin gröna vattenkanna i hand. Hon kastade en blick åt mitt fenster, derpå sysselsatte hon sig med sina blommor, med som det tycktes den största likgiltighet, Jag fann mig stött; jag föresatte mig att följande dagen besöka henne, och låta henne ersara hela min vrede; jag var galen. Följande morgonen infann jag mig verkligen hos Bergeronette med ett ironiskt leende på läpparna. Hon emottog mig som vanligt, hjertligt och okonstjadt utan att märka min förändring. En vacker blomsterbukett stod på kaminen; jag tviflade ej ett ögonblick på, att det icke var en skänk af den unga karlen, som jag sett hus benne dagen förut. Jag försökte skämta öfver detta änme, men mitt skämt antog en elak karabter. Bergeronette Symtes förundrad: hon fixerade mig med sina milda, oskuldsfulla ogon: jag rodnade och framstammade en ursägt. Hon simalog bedröfvad, och sade mig med outsäglig mildhet: — Ni karlar äro alllid färdiga alt tänka illa om vårt kon. Ni äro i sanning bra misstänksamma. (Forisattes.) ZLZ ———— ——— — ——