ständen deremot känna, att för dem talar sakens inre rättvisa. — På ett annat ställe åter (sid. 10; heter det: Allmant är kändt och erkandt, att i äldre tider var konungamakten muycket inshrankt, och det förnamligast genom hördsaristokratien, samt, nägra rader längre ved: Så fortgingo under medeltiden och fortqå mangenstades ännu billra, nästan odfbrulna sejder mellan en honungamakt, som oegennylligt vill upphjelpa de layre klasserna, voch en aristokrati, som egennysttigt villstandigt qvarsitta i orubbadt o. — Hvem erinrar sig icke bär de under loppet af sistsorslutna riksdag a svenska riddarbuset utkämpade striderna emot den lika arfsoch gistoratten samt det sedan 1840 ars riksmöte wilande representationsforslaget? Skulle man ej vara slrestad tro, att prolessor Fryxell, när han nedskref denna sednast anförda tirad, just hade haft dessa strider för ögonen? Men huru kan en man, som känner och vet, att aristokratien bade förr och nu ständigt velat sitta i orubbadt bo och följaktligen ståndigt astundat rikta sia på de andra samhållsmedlemmarnes bekostnad — huru kan han, säge vi, emot sin inre, banre otvertygelse, uppträda till dess försvar !? Det är nastan omöjligt att förklara detta fenomen på annat sätt, än att han icke kommit till ett fullt och klart medvetande af de trälse och ofrälse klassernas sordna och närvarande förhållanden till hvarandra. Vi vilje, rörande denna punkt, något närmare forklara oss. Prosessor Fryxell yttrar på ett ställe i sin stridsskrift, ati Adeln var äldste fullvexte brodern inom samhällsfamiljen och gjorde sin förstfödsloratt gällande såsom egare, eller åtminstone disponent af familjens gemensamma ehendom, eller som förmyndare för de yngre, annu omyndige, bröderna och ensam ledare af deras angelagenheter . — Au det der klingar rätt vackert, synnerligast för aristokratieus oron, kan icke nekas; men huruvida de granna fraserna uthärda en granskning, blir en en annan fråga. vi äro fullkomligt af prof. Geijers tanka, att det vore ubarmbertigt att sorsolja Hr Fryxell då han ger sig ut på den allmänna polilikens fält. Hvilken med sundt sornust och någorlunda omdömesförmåga begafvad menniska inser icke, att lika litet som den yngre brodern i en bondefamilj får någon förstlodslorätt derigenom, att han blir embetsman eller prest, under det bans andra äldre syskon fortlara att der nemma odla sadernetegen, lika litet kan äfven ungon sorstsodslorått tillerkännas Adeln derföre, aut dess medlemmar, skiljande sig fran det öfriga folket, trädt i jarlars, konungars och lurstars tjenst och af dem erhallit vissa utmårkelser, formaner och foretrådesvättigheter. Vi hyse för olrigt i detta fall alldeles samma asigt, som forf. af en mot prolessor Fryxell rigtad flygskrift, i hxilken ban (pag. 23) rorande samma tvisteåmne yUrar: Vi skulle tra, att den äldste brodern i alla tider varit odalmannaklassen, odal-intresset, så väl genom dess stallning alt ligga statens hjerta nårmast, som 8enom dess ofvervägande fysiska och moraliska kraft. Från denna samhällsklass hafva ju alla de osriga emanerat, mangen liknande ett embryo och mången en parasitvext, som endast missprydt den vackra moderstammen. — Skulle adeln, betraktad såsom äldsta barnet, just för denna orsaks skull hafva någon rättighet till — — — —-— — —— — — — — 2:2:O0O:: —— —————LA