Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1846, sida 1

—c — —— —k—ä—äk— ————— —— — Jag har eimedletuel ej bållil inin foresats, hindrad derifrån af nya göromål och affärer. Menuiszans lif är en välnad, hvars alla trådar utgöras af felslagna forhioppnin-at oci niisslyckade företag. Årförgingo utan att jag skref till Bergeronetie, eller erhöll några underrättelser om henne. Emediertuid, hvarje gång jag tänkie på hvad jag var nog egenkär att kalla mina resor, så stod alltid bilden af den unga, oskvidiza Botgetonette lisligt för mitli minne. Men hon borde nu vara stora flickan, untt lils sommar ftaILAUCLSs sitt slut. liksom hennes var. Men var bon anmu alltil densamma? Lika oskyldig, lekande, okonstlad? Möjligtvis icke. hanske var hon UUHUCHHCA ej mera värdig min hagkomst. Venna förmodan gjorde mig kKuII, iv liksom alia sitet romaneska sinnen, inuressttade uii Bergeronette, liksom hjeltinnan uti en roman, bLvaral jag endast läst de första sidorna. Ä Eo morgon let var om jag ej missminner mig, ålla år efter inin Tesa uli Bretagne; sall jag wid Initt fenster, san läg äåt en af de iystaste katorna i Paris. Jag inandades den rena, friska vårigfien. och bloiustrrämgorna från en närbelägen tradgära. solen sken klar på en blåaktig himmel, och juyitens befjädrade insebysgere upp-tamde sin morgonhelswng. Jag lat uRgilligt unns blickar och tankat irra omkring, ulan all egeutlicen fästa sig vid nagot: jag var ull och med i begrepp att draga iniv från fenstrel, da en klär int mis-k röst från en vimstammarvr, belägen inidi emot min boning, nadar mill öra och tilldrog sig hela min uppmarksamhet. Jag uppiyfle huftudrt. och såg elt vackert biondt bufvud, som skymtade fram emellav nägra blorusterkrukor. EI. darrning genomfor hela inin kropp, jag uppgal ett rop af öfverraskninz: det var Bergerovelte, som sjöng en af sitt hemlands danger, under det hon vallnallsina blommor, som stodo i sfonstret. Den unga