Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1846, sida 2

——777—7——772222——2527———7————7————7525257ä—7—————— din skull? Du känner mitt fel och vet huru jagz begatt det. Jag ville icke förnärma min goda herrskarinna. Tala till henne; jag förtjenar straff, men icke dödeu. Icke döden, min Gud!.... Ack! de kasta stenar på mitt hufvud och jord på min kropp! .... jag qväfves! Rädda mig! Men stenarne och jorden fortforo att rulla ned öfver den olyckliga slafvinnan med det dafva och sorgliga ljud, med hvilket jorden faller, som kastas öfver en likkista. Drottningen rökade imellertid sin chibuk, och endast hennes blickar, som voro fästade på Dyce, förradde de känslor som uppfyllde henne. Dyce satt blek, med förvildad blick, svetidroppar perlade fram på hans panna, jorden tycktes löpa rundt omkring för honom. Ett ögonblick ville han lemna mattan, på hvilken han efter landets sed satt med korslagda ben; han utsträckte handen för att hejda en af arbetarnes arm, men en högre skickelse stäl!de sig mellan honom och slafven. Det var Raja-Ram, som, leende med ett djefvulskt uttryck, stödde sig på en blottad sabel. Engländaren kände då, att intet hopp mera fanns för offret; ban störtade sig med pannan till jorden, och höll för sina öron för atticke längre höra den unga flickans genomträngande och förtviflade skrik. Dessa skrik genljödo ännu nägra minuter, tills rösten blef hes och förrädde dödsarbetet. Då hörde man hennes sista bön: Nåd, nåd! o min herrskarinna! hvarje annan död, blott icke denna. Luft, luft! o! jag qväfs! jag dör! — Pa dessa oartikulerade ord följde en djup tystnad. Sålänge slafvinnans skrik varade, hade drottningen icke upphört att röka. Da grafven var fylld. lät bon tillstampa jorden, derpa lades en matta deröfver, och, efter alt hafva satt sig på den, kallade hon Dyce till sig. (Fortsättes.)