— Jo, att han var en fulländad kavaljer. — IIuru gammal är han? — Ungefär 24 är. — låätom oss tala förtroligt om honom. Talar man om, att han sedan sin hitkomst sett någon dauserska? Har ban upptagit nagen qvinna i sitt Zenana? — Nej. hans tjenare Thomas Kuli försäkrar, att han lefver som en fakir eller joghi; ty han föraktar dessa qvinnor. Ingen at dem är honom vrärdig. — Ayesha, — sade drottningen efter några ögonblicks tankspridohet. — jag tror, att jag nu kunde sofva. Lemna mig. — Det är sannt, jag bar sednare udgra befallningar att gifva befälhatvaren öfver lifvakten. Lät denne engelsman komma till mig. jag vill tala med honom i afton. — Hvar och vid hvud tid? — sporde slafvinnan, knappast dragande andan. — Här, när jag slutat min bön. Till Sombres olycka, hade äfventyraren, som var föremål för detta samtal redan läst i drottningens själ. Som han icke älskade henne, bade han med lugn observerat henne ach gjorde sig inga illusioner om den känsla han ingaf henne. Sombres bild var icke utplånad ur hennes hjerta; tvertom älskade hon honom ständigt. endast sysselsatte han henne icke längre uteslutande. Dyces yngre, skönare bild hade inomagit sig och tagit plats vid sidan af den sörres. Den fängslade drottningens inbillningskraft; men Sombre hade blott behöft visa sig för att förjaga dessa brottsliga tankar. Engelsmannen hade fullkomligt uppfattat sin ställning. och han kände att icke ett ögonblick var att förlora, derest han ville utföra det honom uppdragna hvärtvet. Han dröjde derför icke. Brist på sysselsättning och ledsnad arbetade emot Sombre, han blef glömd; det var mera ett förräderi från sinnenas, än hjertats sida. (Forts.) ———————62f——————7—77477 0kfd äG2äk PQW— T . —ä4r —