Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1846, sida 2

giltiga grunder, 3ås tun då a: 1) frihet åt de förtryckte; 2) att icke några få rike och mäktige skole besitta jordene, under det att millioner fattige äro nära att omkomma af hunger och elände; 5) en sjålarnes emancipation undan lördomarnes, en samvetenas undan hbierarkernes och en det gudomliga ordets undan menniskosundernas makt och berravälde; 4) fred och enigbet mellan de af partistrider och inre oroligheter nu sönderslitne folken; 5) ömsesidigt förtroende mellan de styrande och de styrde; och 6) envåldets upphörande der, hvarest det ännu existerar. Vidare tro de, att alla dessa deras önskningar, för hvars förverkligande de rastlöst vilja sträfva, en gäng, vare sig förr eller sednare, skola gå i fullbordan. De tro vidare på den allmänna opinionens makt, på en gudomlig vedergällningsrätt och på en hos nationerna allmänt vaknande känsla af deras menniskovärde. be tro slutligen, alt adelsoch prestväldets dagar, både här i Norden och annorstädes, snart äro räknade, och att det utomordentligt mycket beror på menskligheten sjelf att medverka till undanrodjande af de binder, hvilka kunna sordröja ankomsten af den tid, som på dess aningar, dess önskningar, dess forboppningar och dess tro skall satta fullbordandets härliga krona. De anse sig dessutom pligtige att uppmuntra alla, som önska, hoppas och tro på ett mensklighetens framåtskridande till ett bättre, att icke sortrottas, utan oaslatligt, med förenade krafter och renade begär, sträfva framåt mot det stora mål, der segrens belöning och milliarder efterkommandes välsignelser afbida dem. — Nå väl! ligger uti denna vilja, i denna åstundan, i denna tro, i denna sträfvan, i dessa uppmaningar någonting ondt, något, som icke star i den strängaste öfverensstämmelse med förnuft, relision, sedolära, rätt och billighet? — Vi skulle högeligen irra oss, om någon enda rättskaffens och tänkande menniska kunde besvara denna dubbellraga med annat, än ett bestämdt aNe. — Men hvad larma då de konservative öfver? illvi stämplar da deras i hufvudstaden varande offentliga organ, Posttidningen, de mån, som utga från ofvannämnde principer, sasom inhumane, obildade, omstörinineslystne individer? ilvi banar ban dem och soker att genom illvilliga jemsorelser och liga insinuationer brännmärka deras moraliska harakter, under det att han på samma gång söker att gilva deras politiska sträfvanden utseende af att bärleda sig från hat, alfund och andra liha oädla motiver? Är det rätt, är det tillborligt, är det bederligt att så handla? — Vi blott fråge. ÅIImånheten får nu sjell prölva och döma mellan oss och vära motståndare i Posttidningen: jemsora hvad vi i N:o 4 och förevarande nummer, samt hvad de i N:o 41 och 43 halt att andraga. Vi srukte ej det blifvande utslaget; men de....?!! Vi skulle åtminstone icke vilja vara i deras ställe. —— —— Sr FEN NI mm MU FI PEMA oo NAT EI YT mv FE KR PENN tv