dröjde icke länge, förrän markisen visade sig, i glänsande hofdrågt med stjernan på brostet och den befjedrade hatten i ena handen; vid den andra förde han med behag och prydlig ledighet sin unga sköna, men dödsbleka fru, ner för inarmortrapporna. Under det hennes ansigte visade sig kallt och marmorlikt strålade hans ögon af en ovanlig glans och liflighet. Lakejerna framstörtade, vagnen blef öppnad, markisen och hans maka stego in, och man for från palatset, framåt galan och öfver torget, under det de förbigående stannade och yttrade till hvarandra: Der far ett lyckligt paria ÅrkitekteaJ var försvannen. Ingen anade, att han den festliga dagen låg död, med blå och rysligt förställda anletsdrag, på golfvet i en fruntimmers-garderob, bland pappaskar och skor, eller att han den påföl jande natten skulle på en asna borttransporteras af fruns gamle trotjenare till en närbelägen bergsklyfta, Frun skänkte en ansenlig samma till ett Magdalenaklo,ter för hans själ, frälsning. Munken Dona Gregorio, den fina verldens omtyckie och medgörlige biktfader — saknades äafren; men han försmäktade för lifstiden i det underjordiska fängelset af eit Camuldenserkloster, dit markisens inflytande förskaffat honom. Att biktstolen flyttades till ett annat ställe, inser man lätt. Markisen nämnde aldrig ett ord om hela affären at sin fru. Så väl i sällskaper som inomhas, behandlade han henne med utmärkt aktning, ja, standom låt han till och med emot henne paskina en honom eljest främmande hjertlig ömhet; men i hennes sängkammare kom han aldrig. Slut.