Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1846, sida 1

Pen Såäcålännska Eiktstolen(EFTER WINTHER.) I Magdalenakyrkan uti Girgenti voro alla förberedelser träffade till en stor fest. Enligt urgammal sed var allt smyckadt med röda tapeter och blommor. Arbetarne hade aflägsnat sig under middagsstunden; och der herrskade nu det:a underbara vemod, som verkar så välgörande och upplyftande uti de katholska kyrkorna. Tva personer spatserade under ett lifligt samtal upp och ner genom en af gangarne i kyrkan, och tycktes här njuta skugga och svalka, som på en offentlig promenad. Den ene var en man af omkring tjugufem års alder, stor, kraftfull. bredexslad, med allvarsamt ansigte utan nägra spär af passionernas inverkan; denne var Don Antonio Carraccioli, markis af Arena. Den andra fint bildad och smärt, hade knappt trätt ur yuglingaaren, och hade ett lifligt ansigte med mörka ögon, nästan liknande en flickas, hvilka han granskande lät kringflyga öfverallt, som om han haft nagonting här att säga; och detta hade han verkligen, ty han var arkitekten, som gitvit planen till dekoratiouen och haft uppsigten vid utförandet: det var den nyligen från Rom hemkomna Giulio Balzetti. På en gång stannade han, — För ro skull vill jag anförtro herr markisen en hemlighet. som, efter hvad jag tror, endast är känd af mig. K yttrade han i den förtroliga ton, hvarmed man tilltalar en vän, med hvilken man dagligen umgas. KNi vet, att akustiken spelar oss arkitekter manga spratt, der vi minst vänta och önska det. En ren tillfällighet har låtit mig komma underfund med, att om man står här, just här på denna hrita marmorsten. så hör man tydligen hvarje ord, ja, till och med den lägsta hviskning, der bortifrån, der ni ser den sista biktstolen, utan att ett enda ord kan höras mellan dessa begge punkter, man ma stå dem