Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1846, sida 1

hd sästningarnå, för ätt få liktalen väl A ter de doda hafva lefvat sås Åi jorden. — I Dagligt Allehandas Vvinterbl äga ing ses följande, verkligen di sak; MS slexioner Öfver den interessantg de Suzor, hans böteende, eg Tante Ebbas? (HM:r L. J. uppträdande såsom bans skyddspatronesså: relve de SUZOr bar, sa till sågande, upplesvat ett äfventyr i Götheborg; och älventyret är sannerligen obehagligt, icke blott for honom; utan ock för hans vänner. Vi halva väl sett sörsok att på sätt och vis ursäkta, eller rättare gyckla bort, det betänkliga i saken; men äfven att det ogonskenligen icke lyckats. i På intet vis bor man fästa sig vid hans Adieux a la Sugde ; det skrik; som för desa skull hojdes mot mannen, tyckes hafva varit löga grundadt och kela tillställningen blott ett försök att göra sig rolig — mwisslyckadt säkerligen; men icke menadt såsom någon ohöflighet. Men det betänhliga, det som outplånligen stämpJar mannen till hvad han i sjelfva verket är värd, är ett dokument, som en GÖtheborgs-tiduing nu framdrog, ehuru det härledde sig från den tid, då Hr de S. forsta gången var i Götheborg. Det är en redogörelse, en recension oher hans profläsning, innehallande ett ända till äcklichet bombasliskt lofqväde olver föreläsningen och soreläsaren, och — — författadt af honom sjelf. Visserligen är man icke alldeles ovan wid dylika sjelllofqväden, i synnerhet al fransmän; men det säkra är, alt älven de icke tillata sig så äckligt grosva utbrott af sjels-lorgudning, om de äro bland de verkligt bildade, bland äkta gens comme il faul. Vi såga utan allt betänkande; att hvar och en, som bar begrepp om, hvad sanm bildning och verlds-ton betyder, skall efter detta prof ins se, i hvilken klass mannen bör ställas: och den frågan torde få anses såsom detinitift slilen. För dem, som ville försvara mannen, var det därföre en ganska riktig och nödvändig taktik att icke offentligvöra det oblyga marktsehreiare-dokumentet; detta var enda vilkoret för möjligheten alt med railleri slå bort hela sahen och torklara skriften för en vanlig pwlf; Ur Grelven Sjell bade, i den förklaring, han insände bade till Götheborgs-tidningen och en Stoech hobms-lidnina, också nog klokhet all icke vidröra sin lossang öfver sig sjell; ty ban maste begripa, att från den sidan var intet sorsvar mojligt, och alt icke ens den harnsligaste lustatt löna ester franska gresvar eller andra inanstri-riddare skulle fotmilt skaffa honom fullt. hus, om det dohumentet varit bekant före seancerna i Stockholm, hvarföre han också är skyldig icke rinza lachsambel åt. den Götheboraska publicisten, som behött losavädet otryckt, till dess skörden i Stockholm var ejord. Ur Grefven inskränkte sig välbetränkt till elt försvar för sitt Adieux å la Suöde; hvilket lätt kunde försvaras, och utkastade för resten nagra skålls-ord mot de tidningar, Som redan lörut vagat genomskåda honom och säga allmänheten, hvad ban i sjelsva verket var. ben, som har nog bildnina och vett al skrifva ett hejdundrande bombastiskt losqväde åfver sig sjelf (der hans personliga behag, hans häniorande gester och rost till och med voro besjungna), den 3 ) Dagen tyckes i ett af de senaste numren antyda en sådan der identitet mellan Tunte Ebbas och H:r fljertas personligheter. sii skulle alltså inom den sbhenska periodiska pressen håsva både en Färbror och en Haster, af hvilken den ena slär upp sin språklåäda om morgonen och den ändra om aftimen. Ar den ene en pjollrånde gubbe, så kan icke eller nagon gernd neka, att den dndra är ex Vpjoltrande gumma, synnerligavt da, när hon sätter sig ned för att skrifta laftal Öfver den äintereeodnfe nerön, som uthärdade den sköna; förlelurade, sllimmelska, men mördande elden från de ar: tilleriparker, hrilka ruro placerade på det segerfålt, der han firade sina ltriumser. A(Se Too Elhac ff . sja.s nä oerelre de Suzor