Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1846, sida 2

hörde att lysa i circus? ty, nu minnes jag det, ni hade anlag. — Ack! min herre, jag har varit den olycklig aste qvinna i verlden, och jag har ångrat mig många gånger att jag iche följt era råd utan söredragel kärleken för voltigen; Josua Åbingdons vackra ansigte hade narral mig, och jag bar i tjugo år längtat efter den lycka, som väntar mig i dag ———W—— — —— NN NODO I dag, hvad är er mening mistress ? — Åttni anmonserar alt jag inom några dagar kommer alt åter uppträda sor publiken, jag vill återsinna min gamla publik och bifallsyttringarne som så förtjuste mig. Jag kommer för att be er om en repetition. : Ducrow stod tanksull en stund. Deborah var ännu vacker, men långt ifrån den smärta, lältfotade unga flicka, som han för 2 år sedan kommit öfver i Regontspark! Han trodde att Deborah ville väcka hans medlidande och pungslå ho: om på ett par guincer. Som han alltid varit en gentleman, ansåg han sig dock förbunden till artighet emot sin gamia cläv. — Gerna, miislress, sade han. Han stod upp och tog sin piska. Deborah spratt till af glädje. Man begaf sig tull circus, man lil hemta en häst som började sin vaniga galopp i volten, och Ducrov gaf ett par klatsahar med sin piska. — Hopp! hej hopp! Deborah, upp i sadeln! ropade han. Deborah ville kasta sig upp på hästen; hennes knän svigtade. hennes tunga fötter kunde icke lemna marke n. Hästen aslägsnade sig då, piskan beskref en cirkel i luften och ett dugtigt nyp träffade mistress Abingdons rygg. — Aj! aj! herr Ducrow, skrek Deborah. — Det är ingenting, sade Ducrow med kallblodighet; hopp! hmoppi raskt; gil akt på er häst: högra handen i mahnen, venstra lätt stödd på län