Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1846, sida 2

ligt att kärnna igen den förr så elegante och ledige konstberidaren. Ducrow hade fetmat, hans kinder antagit en stark purpurrodnad, hans mage rundats, och han var plag d af gikt; ban bade blifvit en ganska rik och myndig patron, och, ehuru han ännu allt jemnt som direktör förestod Astleys cirkus, plaserat fonder i Ostindiska kompaniet, Hudson-Bays kompaniet och 5 eller 6 andra bolag, med hvilkas berättelser och redogörelser bordet i rummet var ölverströdt. Ducrow kände icke mera igen sin gamla elev, än hon känt igen honom. När de sagt hvarandra sina namn, frugade Deborah efter Little-Love. — Iiitle-Love! sade Ducrow, en odugling som man icke kan halla från krogen, den sämste bland mina stalldrängar; aldrig nykter, jag behåller honom endast af medömkan. i — Men det var en af edra bästa konstberidare. — Han har icke ridit på sexton år, är tjockare, än jag, och gräåharad. — Och Biskop? — Bishop har vid ett trampolinsprång brutit benet af sig nu är han skräddare ... Jag bar tröttnat att gifva honom förskott på kostymer som han aldrig gör färdiga. Det der äro fula bekantskaper, missiress. — Och Fashion! ropade Deborah. Ducrow må ste anstränga sitl minne för all erinra sig hvad Fashion var för nagot, slutligen kom han ihåg en gammal häst, som han sålt till en åkare och som för länge sedan bordt sluta hos flåbusen. Deborah smälte i tårar; bon hade räknat på alt åter visa sig sor publiken i sällskap med sin käre Little-Love, supera sanmma allon med Bishop, och köpå Fashion för alt låta bonom dö mahligt i sin stall med strö ända upp till buken. — Och ni, mistress, sade Ducrow något förlägten, hvilka hafva edra öden varit sedan ni upp