dan hon är en vetenskap om Gud; för det andra, emedan hon uttrycker ett Guds veta. Och ade ljugao, tillägger Aristoteles, ahvilka påstå, att ett sadant veta icke är menniskan forunnadt; ty det gudomliga är icke afundsjukt. ? Högmod, högmod! utropar härvid hela håren af det ophilosop hiska vetandets kämpar. — Nåpål! är det högmod att vilja utforska Guds xäsende, att med tanken vilja lyfla sig upp till och så ianerligt, som möjligt, införlitva sig med Gud: uppgifvom då eit sådant företag och vändom oss till ödmjukhet! Ty högmod är det ondas fader. Men lill detta högmod hafva vi endast derigenom kommit, att vi konseqvent sortgingo från premisser, ihwilkas giltighet man Oss medgisvit. Vår ödmjukhet bör då icke vara mindre konseqvent, än vårt högmod. Välan dä! Det gifves icke för menniskan någon vetenskaplig kunskap om Gud! låtom oss se, hvartill denna premiss leder. Gifves det icke någon vetenskaplig kunskap om Gud; så gilves det ej heller någon absolut method för värt veta; gilves icke denna, så gisves ej heller något veta om de ändliga tingen, sådana de i och för sig sjelfva äro. Vi fatta då tingen endast sa, som de for oss synas; och allt vart veta jär följaktligen endast ett sken. Del gilves alltsa för menniskan icke någon objektiv sanning, allt är endast subjektivt. Det gilves icke nagot fast och orubbligt för vårt veta, icke något absolut bindande för vårt handla; ingen i och för sig bestaende skillnad mellan lögn och sanning, mellan last och dygd. Ty vi måste utropa med sophisten Protagoras: QMMenniskan är måltet för alltlo Det torde vara ösfverslodigt, att vidare beskrifva de herrliga frukterna af denna ödmjukhet. Historien talar tillräcklist om dem. Betraktom endast det grekiska folkets lif, sedan denna dygd blilvit införd. ITivad är en Aristides, Themistocles, Perikles, i jemlorelse med garlvaren kleon? Skadom dessa scener i modern gestalt under den fransyska revolutionen! Bort alltså, o philosophi, med ditt högmod! Må Protagoras ödmjukhet bädanefter vara vär lösen! Dock nej, sannfardiqhet är en lika stor dygd, som ödmjukbet; och denna utan den förra af rioga värde. Våra motståndare medsilva det, orfarenbeten bekräftar det: icke allt vart veta är elt skenveta, utan vi halva ock kunskap om tingen, sadana de i och lör sig sjelsva äro. Vi mäste alltså tillsvidare behalla philosophien sisom den absoluta sanningens vetenskap, och, stället att med den gamle sopnisten pasta, alt .menniskan år alltings matto, vilja vi hellre säga med Platon: 3 CUd är mållet för allto, och iden af det goda år den största insigt, så alt, om vi än mena oss veta allt annat, men icke känna det goda, vi i grunden känna intet, likasom, om vi ock sorvärfvade oss hela terlden, men icke ägde det goda, allvar egendom skulle vara oss till ingen batnad. vMeno, invänder man, vjör att, såsom Platen vill, fatta ideen af det goda; fordras icke härför, all man maste vara Gud sjelsev Vi svara: Gud vet, icke blott så, att Han innehar principen till all kunskap, utan Han vet ock allt till verkligheten; lans veta är ett allt genomträngande skada. Sa länge philosophen icke soregilver sig verkligen veta allt, så länge kan han icke med rätta sägas ställa sig i jemubred sdd med Gud. — —— — — — — ——————— ——. — oww—O-——— — — — ---—.2v— 2—Ld —ä—7777tt7H77 ÄmA—kh57