Platon för philosophiens och sanningens skull, så måste man ock vara all philosophi bevågen; och skulle en philosopbi uppträda, som bevisar sig hafva kommit sanningen än närmare, än den Platonska, så måste ock denna halva rätt till så mycket större ynnest. De alltsä, hvilka gifva den Platonska visheten företräde framför alla andra philosophiska systemer, mäste söljaktligen, såvida det verkligen är philosophien, som de älska och värdera, och icke denna sanninaskärlek antingen blott är ett ensaldens sjellbedrågeri, eller en hyckleriets lögn, — de miste, säga vi, nodvåndigt med giltiaa släl ådagalågga, att de med ifrågavarande utmärkelse sorsara rättvist. Detta bevis vilja vi emellertid sar denna gang ehtorskänka dem, då vi endast nade för afsigt att visa, att, älska de isanning Platon, de ock böra taga philosophien öfverbufvud mot dess ovänner i försvar; icke tvertom med dessa sjunga en visa, eller applaudera deras deklamationer. Vi vilja nu se till, om philosophien verheligen är så farlig, som dessa dehlamalioner före: gilva. ebhilosophieno, säger man, oinnebär höjden af allt högmod, och måste sålunda på det förderflisaste inverka på menniskans bela lif och väsende. Den drilves af en titanisk impuls, då den vill ställa det menskliga tänkandet på samma höjd med det gudomliga. ben har ock sin ursprungliga rot i den olycksaliga ingilvelse, hvilken redan de första menniskorna mottogo af det ondas furste, då ban sorledde dem att äta al kunskapens träd, att deras ögon måtte öppnas, och de sjellve shulle blilva Guds likar. kan väl någonting mera sotmålet gifvas, än att med menniskotanken vilja utgrunda Guds natur, Guds oulgrundeliga våsende! I sanning! man mäste vara forblindad, for att icke inse, att ett sådant företag går langt utolsver det menskligas sser. Ty, äro vi icke sjelfve ändliga varelser, och äro icke alla våra tankebestämningar afpassade efter det ändligas måttstock? Sa ofta vi alltså vilja tänka Gud, invechla vi oss uti en sjelsnodvändig motsägelse. Ty då vi vilja fatta det oändliga, halva vi endast ändliga tankebestämningar att derpå applicera, och hvad vi salunda fatta, är följaktligen, om vi vilja vara upprikiiga, endast en spegelbild al vår egen inskråukta natur; alltså ett ändligt. snser man icke denna motsägelse, så saslnar man i en ohjelplig illusion; man diktar, utan att veta det, en theosopbisk ditt. Ty det ändliga är allena den sser, som är oss förunnad att genomspana, och denva krets är ock rymlig nog, for att uigöra vår tanhes fria och glada spelrum.? I denna avda predika, ej mindre det empiriska vetandels män, än den fromma godtrogenLetens apostlar. beruli, att denna lira icke förnekar allt vetande, etan endast det spekulativa, icke det ändliga, lemnar den oss en soreningspunkl, en utväg till en möjig sorsoning. Liuom oss försöka denna utväg ! (Fortsättes).