hans kära elev, hans verk, Deborah öfvergifva honom ! Stående framför den unga flickan med piskan i handen höll han ett vackert tal för henne. för att bevisa huru oändligt voltigen är bättre än kärleken ; bon ville appoffra hela publiken hvars afgud hon var för en enda man, utbyta Londonsboernes handklappningar och bravorop emot herr Josuah Abingdons ovissa ömhet, visande henne det smidiga tukto-instrumentet han höll i banden. tillade han: — Hvem vet, Deborah, om den här, som ni har att tacka för allt, icke skall varit för er en mera nadig och mild herre, än er man skall blifva, och om ni icke snart kommer att sakna den. Deborah slog ned ögonen, och lyfte upp dem igen på Josuah: detta var hennes svar. Ducrow öppnade da sin pulpet. tog fram konstberiderskans kontrakt och visade Josuah Abingdon, att han som klok direktör hade betingat sig ett ganska drygt vite i fall af uppsägning. Pietisten tog upp sin portfölj, gaf Ducrow den äskade summan, och lemnade triumferande dennes kabinett. Uti den länga korridoren, som förde till stallen. mötte Deborah Bishop. Den stackars gossen visade henne tvenne guineer som han faft af en lord, ooh bjöd henne, oaktadt Josuahs närvaro, på supe, Deborah tackade honom med en nick. Längre fram flck hon se Little-Love. Hon gick bort till honom och gaf honom en handnyckning. derefter gick hon in i stallen och tog ett sista farväl af sin vackra häst. Slutligen steg hon upp uti Josuahs kalesch och aflägsnade sig från cirkus under ett par djupa suckar. Hon gick dit kärleken förde henne, hon följde denne blinde ledare, liksom hon ännu samma qväll, i cirkus, lydde ett tecken af Ducrows piska, Kaleschen for ut från London i galopp, och efter några timmars förlopy anlände hon till Woolwich, en vacker stad i grofskapet Kent, hvilken utbreder sina hvita hus och omätliga fabriker längs Themsens stränder. Der stod Josuah Abingdon i spetsen för ett gjuteri, som iu