det PmmOSOPpmens exislens bärigenom blir lörvisad till en dag, som aldrig kommer att randas. Tv då det empiriska materialet är oändligt, och man med det oändliga aldrig hinner till ett slut, så är ju klart, att det skulle fordras en evighet, innan philosophien på sådant sält fingo se dagen. Men hvad! om, i stället for spekulationen, fastmer empirien, då den blott genom erfarenhet vill komma till vetande, företoge sig en orimlighet? — Om erfarenheten yttrar Aristoteles, denne skarpsinnige tänkare, hvilhken just empirismens förfäktare gemenligen åberopa såsom sin skyddspatron, — aersarenheten, e säger han, cunderråltar oss väl om hvad är (ti estin) d. ä. om qvaliteten, men icke om hvarföre, om orsaken 4 Och djersves väl någon med vanligt menniskoförnuft utrustad empirist framkomma med det påståendet, att han begriper en sak, så länge ban icke inser dess orsak? Också är ju sinnet det instrument, hvarmed vi bemäktiga oss det empiriska stoffet; men är väl visbeten att söka hos sinnet? Skall alltså det, som erfarenheten lärer, höjas till velenskap, så är ännu ett annat element nödvändist, an det, ersarenheten har att erbjuda. Ty allves det öfverbufvud någon vetenskap, hvilket väl ingen skall hestrida, så mäste det ock gifvas principer, på hvilka denna vetenskap grundar sin visshet. Frågas nu, hvilka dessa principer äro, så iakttaga de enskilda vetenskaperna en, om ock i visst bänseende vältalig, dock för sanningen alltför litet gagnande tystnad, för at den i menniskonaturen inneburna sanningsäträn dermed i längden skulle finna sig tillfredsstalld. Skall erfarenbeten här afgifva ett intyg, så är det ett allmäoneligt faktum, att det icke gilves någon enda konkret vetenskap, som icke gor sig skyldig till en dubbel förutsättning. För det första förutsättes nemligen methoden, hvarefter undersökningen af det gilna innehallet mäste soras; för det andra förutsättas ock de reala grundbegrepp, hvilka ytterst koustituera det vetenskapeu. tillhörande materialet. Ösver bada delarne kunna väl, vid framställningen af den konkreta vetenskapen, reflexioner anställas, upplysande anmärkningar och förklaringar o. s. v. meddelas, men ett strängt vetenskapligt bevis härutinnan kan den konkreta vetenskapen icke sjelf åstadkomma. Foljaktligen öppnar sig älven hår sor philosophien ett fält, utforskaudet nemligen af vetandets method, älvensom af de reala grundbegrepp, bvilka al de enskilda veenskaperne utan vidare förutsättas såsom underlag. Aut åter utur erfarenheten vilja bärleda denna method och dessa principer, är otillståndigt, emedan det är ursinnigt. Ty ligger begripandet ofvorhusvud utanför ersarenhetens krets, huru mycket mer då begripandet af vetandots method och principer? I sammanhang härmed torde det tillåtas mig, all fästa uppmärksamheten på en obillighet, hvilken alllsor oholjdt i våra dagar bedrilves mot philosophien, for att här kunna förbigås med tystnad. Ivifvelsutan är philosophien af alla vetenskaper den enda, hvilken, för att kunna bedömas, man icke anser bebofva studeras. Det gäller eljest med rätta såsom en äfven af erfarenheteu postulerad lag, att ingen bor dömas ohordan. Mot philosopbien iakttager man icke denna lag, då man antingen dommer henne endast efter hörsagor, eller blindt förkastar resultaterna af bennes forskningar, utan att göra