— — — ————— — ——— affischen, ni icke är engagerad.... vågar jag hoppas. .. Den unge sköne mannen fulländade icke meningen, utan upplyfte ögonen, och Deborah, ehurn hon icke fullkomligt begrep detta för hennes öron nya sprak, förstod icke desto mindre hvad han ville säga. Engagerad! sade hon med ena hos unga flickor naturlig illparighet; jo visst, med herr Ducrow. — Kom, få vi se, svarade den unge mannen. Och de lemnade miss Deborahs kammare. Josuah Abingdon, — så hette den unge mannen, var en af Englands mest nitiske pietister. Ehuru hans religionsföreskrifter förbjödo honom att besöka spektakler, hade han gatt in i Astleys cirkus, drifven af en ingifvelse från höjden och af denna ifver att göra proselyter. som alltid ansätter en from man, Det var kanhända Guds kallelse han följde, da han inträdde på detta profana ställe ; han kunde der finna den älskande själen, som borde förena sig med haus. Han fann den verkligen, lifvande kroppen på en konstberiderska uti paljetter, hvilken på en galopperande häst hoppade öfver bara värjor, och, liksom en fjäril ur sitt puppskal, flög ut ur en papperstunna. — Se denna Sarons lilja, sade han; hon har 6gon ljufva som dufvans; jag mäste föra henne till vingardarne för att se om vinträden blomstras och om granatäpplena grönskas. Man har sett, att Deborah, som icke läste hÖ5 ga visan, hade blifvit träffad af samma kärlek och att aon ingalunda förvanats öfver Josuahs ankomst. De gingo begge två till Ducrow, och Josuah förklarade för honom huru en plötsligt uppkommen sympathi förenade honom med konstberiderskan, och att han ville föra henne hem till sitt och gifta sig med henne, Det finns ingen direktör som icke är utsatt för att på det der sättet se sig beröfvas sin bästa och vackraste sujette; icke desto mindre kom detta slag sa oförhappandes, att Ducrow icke kunde afbälla sig från att visa en liflig förargelse. Deborah,