den löjliga hotelsen med bankernas upplösning kunnat gifva styrka åt dess fordringar på fortfarande monopolium; sedan det betryggat sig, att blott behofva vinna en och annan minister, samt stå väl hos ende kontrollanten, — Nådig Landshöfdiogen — för att drifva sin monopoliserade rörelse; sedan det sett sin regering skydda ett sörstucket procenteri, som Lagen skulle bestraffa, om det bedrefves öppet, sedan det i hoppet asbidar Nationalbankens störtande och öfverlemnande till dess Magnater, så blilver nog det vid sista riksdagen i full dag sramträdda inflytandet allt större, och solket har, utom de två privilegierade stånden, äfven detta mäktiga privilegierade interesse att bekämpa, då fråga uppstär att forskafsa sig bättre former för lagstiftningen, bättre anda i lagskipning och forvakning, samt en frihet, som aldrig blilver annat än skenbar, så vida den ej stödjes på en allmän jemnlikhet inför Lagen. Mycket vore väl att säga äfven om delaljbestämmelserna i denna författning ; men allt det är, i jemlörelse med dess anda och form, så underordnadt, alt det icke lönar mödan att nu orda derom. Det kan gerna lemnas till dem, som hafva den goda seden att sila mygg och svälja kameler. Hufvudstadens liberala tidningar hafva visat sig oroliga olver ryktet, all en assessor Järta i Syca lHof-rätt skulle blifva kanslers-sekreterare för Upsala Universitet, en man, som de till följd al hans samilj-relationer, m. m. anse blilva en organ for det ultra-konservativa partiet i Upsala m, m, och Allehanda befarar, att då man har anledning hoppas, att den unge lurste, som nu är akademiernas hansler, redan bunnit öfvertyga sig om behofvet af våra högskolors reorganisation, förändring i deras konstitutioner, lärosätt, examens-väsende, esprit, o. s. v. så kunde en sådan mans inflytelse vid Prinsens sida blifva skadlig. Det synes dock, i fall verkligen allt detta skall bero af en konstitutionelt oansvarig kansler, som om det vore nödvändizare att öppet uttala det vådliga af denna okontrollerade wyndighet och att få för framtiden afskaffadt sjelfva kanslers-embetet, så all en ansvarig minister för undervisnings väsendel, skiljdt från ecklesiastik-departementet, finge till nationens belåtenhet utföra de nodige reformerna och sedan upprätthalla undervisnings-verkets angelägenheter. Enhvar bör inse, all så vigtiga dessa äro för landets framtid, sä dyrbar våra barns iotellektuella och moraliska och äfven frisinnade utbildning mäste vara för oss, så äro garantierna derför bra ringa, om detta skall bero af en ung furste och en ung assessor, eller hvilken annan oansvarig person som heldst. bet hade varit pressens pligt att i tid yppa det ganska allmänna tänkesättet att dessa Kongl. barnolekar med våra högsta läroverk icke öfverensstämma med folkets allvar och fordran, att se dessa reformerade i en solklig anda. Nu torde det vara för sent, att med palliativer och råd vid sekreterare-platsers tillsättande afbjelpa — hufvudlelet. Å