— Mina föräldrar äro döde. min herre. — Na väl, min redlige gubbe, — sade den unge harlen, vändande sig till Jömannen. — vill ni gifva mig denna flicka? Jag tar mig an henne. — Mycket gerna, — svarade John Forster, glad att finna en man, barmhertigare än alla filautropiska sällskaper i Loudon tillsammans. ij Den unge mannen stack en guine i handen på sjömannen, tog Deborah med sig och gick öfver Cumberland-Terrace till en vagn. som höll och väntade nägra steg derifran. Denne amatör af små flickor, väl växta, med vackra fötter och ben som hjortar. var Durrow, en af de skickligaste konstberidarne vid As leys cirkus. hvaröfver han sednare blef direktör, Han bade börjat sitt lif ungefär på samma sätt som Deborah, och hade varit lindansare, iunan han blef koustberidare. Def var icke mensklighet som förmadde honvm att taga sig an Deborah, utan behagen hos flickan. uti hvilhen han vid första ögonkastet upptäckte en ypperlig sujet. Engelskorna äro vackra. byen en skiftning at rosenrödt och bländande hvitt, det äro egenskaper som man icke kan frankånna dem; olvcklivtvis hafva de stora fötter, klumpiga händer, slankisa r, det fattas dem eld. behag, lif; allt saker som äro nödise för voltig och en hel hop sann: o0rah hade en Åndalnsiskas former och li i; hewnes ögon lyste liksom Visaponirs diamanter: de! var or förträfflig acquisition för Astleys cirkas, och aldri hade konstberidaren battre användt en gninse. Den lilla fickan blef badad. tvättad, och man kan tiflt och med såsa skrapad med lika mycken omFOTS SsöR em racehäst: imyn Ansade hennes här, gaf henne en vacker ifädeior, och efter några dagars hvila lät man henue börja att rida. Ducrom var man omw ati havs skyddstina skole göra honom heder och han sparade icke piskan; det tär konstberidarnes färla, utan piskan inga hopp öfver band,