Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1846, sida 2

2— —————————————— — ————— ken att göra, frågade hon med den trotsiga toneh af ett bortskämdt barn, som man nekat ett nöje: — Jag förstar det, Colbert, men jag inser blott icke, bvad jag kan göra der vid lag, och hvarför jag måste afbryta min resa? — Emedan du år min fru och förstår dylika saker, och konungen har så vredgats deröfver, att hans vrede aterfaller på ministern. — Och ministerns på hans fru. det är aldeles i sin ordning. Dock tillät mig nu hvila mig ett grand; jag ville taga mig ett bad, då du hedrade mig med ditt besök, och emedan det är fragan om qvinliga grannläter, och dessa saker höra till fruarnes domstol, så vill jag sammankalla mitt qvinliga räd och inom en timma lata dig veta min mening. — Du skämtar, Marie, — sade ministern melankoliskt, sedan kastade han en blick på sin unga fru, hvars behof af hvila var omisskähneligt, och stod upp med de orden: — Dock badet väntar dig. Au revoir, min vän. — 1 sanning. Baptiste, — sade Marie, då hon beledsagade sin gemål till dörren, — ingen som säge ditt bekymrade utseende skulle komma på den ideen, att det blifvit framkalladt genom ett garnityr spetsar. — O Marie, Marie! — sade Colbert med en ton full af förebraelse; derpå fattande sig, tilltogade han med ett tvunget leende: Marie, jag har orätt, förlät mig; med barn och qvinnor mäste man blott tala på deras eget språk. Colbert aflägsnade sig och Marie stod tyst och tankfull framför dörren som han stäagt efter sig. — Jag skulle gifva halfva verlden, — sade hon slutligen, — om Colbert icke sagt dessa sista ord till mig. — Ni måste icke lägga dem på hjertat, — sade