Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1846, sida 2

————— — — — —— ————— — Alice och tillade efter nagot eftersinnande. — skalle jag kanbända kunna få se dessa spetsar. — Ingenting är lättare, — sade madame Coll bert. — fröken de Lireux och jag äro barndems vänner. — Nå, min dyra beskydderska, — sade Alice med liflighet, — sa laga da att jag får se denna undersköna granlat, som kan rninera Frankrike ... dock vill jag ingenting vidare säga, förrän jag är säker om framgangen. — Ditt tal, tror jag, — sade ministerns gemål i en ton emellan skämt och allvar, — är mig lika obegripligt som min gemåls. — Ack, — sade Alice, — jag förstår så väl er ädle gemåls bekymmer, att jag befarar... att jag icke vågar, .. min Gud! om jag vore så lycklig, att med mina händers arbete vedergälla er godhet . .. dock hastigt, jag ber er, ett ord till fröken. — Det är lätt att uppfylla din önskan, — sade Marie Colbert, tog ur sin präktiga skrifpulpet en bit parfymeradt papper och skref nägra ord till sin vän, hertiginnan af Croissy. Alice nästan ryckte papperet ur handen på sin beskydderska, som ropade åt henne: Åag atminstone min vagn, och aflägsnade sig. Alice var borta ungefar en timma; när hon kom tillbaka, innestängde hon sig, istället för att gå will ministerns fru. uti sitt rum och bad at man skulle lata henne vara ostörd några dagar. Atta dagar derefter inträdde hon plötsligt nti sin beskydderskas rum. Hon bar en pappask i händerna. lIennes ansigte strälade af glädje. — Madame Colbert, — sade hon med högtidligt allvarsam ton. — skulle ni kunna förskaffa mig söreträde hos ministern. — Utan att veta motivet? — frågade Colberts maka. ( Forts.)