——— — — — C— — ——— — — g är ÄT Alice eller AsKengoms-spetserne.) (EFTER EUGYNIE FOÖAJ. — Ni vill besöka er onkels hus, ni känner ju alla dess vinklar och vrär. Jag begriper saledes ej hvad ni har der att göra, om ej för att se efter om der ser snyggt och ordentligt ut, men hvad kan det nu bekym a er, då det icke mera tillbör er ? Alice ville svara, men en blick på fruns godmodiga, men halla anlete sade henne, att det var ovödigt. Nasra ögonblick deruppa öppnade hon sakta dörren, lemnade obemärkt rummet, och gick ut ur huset, tagande vägen till sin förra boning. Såsom redan nämndt är, låg Mauriacs hus på ett ouppodladtafält, i hvars midten reste sig ruinBerna enter Galieni palats. Huset skiinrade hvitt på atständ i månskenet, — ty under Älices droismål all yppa sin aldigt hade det biitvit qväll, — och erbjöd en den tetligaste a blick. Ålices bjerta slog starkare, nar hon varseblef huset, och i den mån hon närmade sig, kände hon liksom en slöja falla ned for sina ogon. I det ögonblick hon fattade portklappen, drog sig hennes hand krampaktigt tillsammans, minnet at hennes onkel stormade våldsnint in på hennes hjerta. Hon behöfde allt sitt mod, för att sälla porlhlappen i rörelse, men dörren var stängd, och vid bullret nådde blott det inifrån kommande ljudet af en hunds skällande hennes öron. Med glädje igenkande bon lätet på sir onkels hund. — Blanche! — ropade hon. — Blanehe! — ropade hon, — Blanche! — och tärarne skaffade hennes sammanpressade hjerta luft. EtI uffrycksfuht morrande gaf tillkänna alt äfven hunden bade känt igen Alice, och tillika, alt det var honom omöjligt alt skynda emot henne, emedan han var sastlänkad Alice klappade och lyssnade med ängslau, om man skulla öppna ; men . wear Nen 10