— — de och utropade, i det han upplyfte sina grofva händer: i — Fröken, fröken! . — Hvad står pa, Cadiche? — frågade Billatone hastigt. , — Huset år fullt af menniskor, — svarade han, — der är unga och gamla; män och qvinnor och alla kalla sig Mauriac. Min Gud, om herren komme tillbaka, som sa blutt fröken och igen ann vörg hans slägtinge, och sage så mycket tolk ..s; un — Hvad vilja de ha? — frågade Alice förvånad. — Ah, hvad de vilja ha? De vilja ha allt, — sade Cadiche— En säger, det här skall jag ta, en ann det der skall jag tu ... dock fröken fär snart se dem, de äro i salongen. Alice ilade ditin. N — Utan trifvel fröken Alice. — utropade allå på en gång, och ögonblickligen omringade de fröken. Alice neg, sedan sönk hon, blek som ett lik: ned på en stol, så skrämde henne alla tessa menniskor. Först sedan en läng, genom hennes ankomst förorsakad tystnad var förbi, började hon orskilja en mager, åldrig man, som bar en värja vid sidan och en hatt med fjedrar under armen; hans drag. eburu nägon likhet med den aflidne Mauriacs var omisskännelig. buro prägeln af oförskhämdllet och dumhet. Bakom honom stodo 6 eller 7 ånga män, at rätt god hållning men intetsägando anletsdrag; uti en ländstol satt eller sastmera läg en liter torr fru; som kastade en högmodig blick på Alice: Den gamla damen; som med aristokratiska maner höll en solfjäder i handen, syntes med otalighet vänta deruppä, att den länge magre mannen skulle tagd till ordet. — Min fröken, — sade denne slutligett med en tätt bugning. — jag är markis de Muuriac; den hädarn; gängnes bror.