Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1846, sida 2

oaktadt bans trötthet nekar sömnen sin tjenst. På detta sätt ullbringar han aterstoden at dagen. ett ro för de rysligaste qval. Då det ändieligen börja mörkna. älervänder han till Leblanc, som emedler lertid återkommit. Victor upptäcker sig nu för honom. döljer ej att lifvet är i fara och ötverlemnar sig helt och hället i denne mans händer, Intagen af medlidande emottager Leblanc honom med välviila, och utlofvar den hjelp som kan åstadkommas; — derefter för han honom i ett litet rum och försäkrar att han der kan hvila i ro. Meu klockan tio på aftonen beger sig värdenhvars fruktan blifvit suppväckt af hans hustrus föreställningar till mairen. — I afton. säger han till den, ne. har jag, emot min vilje. emotiagit i mitt hus sonen till en emigrant, med hvars familj jag fordom varit bekant, vid namn Deville. Saväl af förändringen i haus ansigisdrag som af oordningen i hans klädsel, har jag misstänkt att denne unge man möjligen begatt något brott. Under sädane förhällanden har jag trott mig göra Styrelsen en tjenst, då jag berett den tillfälle, att försäkra sig om hans person, som för närvarande befinner sig sofvande i mitt hus. Klockan 4 inflnner sig mairen, ätföljd af en sergeant och fyra gendarmer hos Leblanc. Hustruu insläpper dem sjelf genom en bakport åt skogssidan och inför dem i Victors rum. Der störta äde ötver honom, innan han hunnit att fatta sina vapen, som han lagt under hufvudkndden. Detta oaktadt försvarar han sig med förtviflans mod; med knuten band krossar han hufvudet på en gendarme ooh iilldelar äfven befälhafvaren ett dugtigt slag. Under denna så olika strid erhaller han dock tre sabelhugg i hufvudet, och först alldeles utmattad af blodförlust gifver han sig. ( Forts.)