Revy ni Stockholms Tidningarne. Postoch Inrikes-Talningar synas halva haft det missodet att kona sig illa lurade på det nya aret. Man bade verkligen undrat öfver, att den amle i Posttidningen någon tid visat sig ovansizt kry, talat mer, ån vanligt, om sin hallolsliciella Sjelfstandigpet, samt med synnerligt sjelsförtroende paslatt de syra standens rätt, att lisa gynnas vid en skeende reptiesentationssoranudring. Med ett ord: man befarade, att han hade fatt bum om någon lyckad reaktion på viss ort, nagontmg nytt, kamarilla-artadt, eller nagon tillstymmelse ull favoritism, o. s. v. Men det besinnes nu af bans egen uppgift i första numret på nya året, att anledningen är belt annan. Han hade nemligen varit så glad öfver, att Altonbladet vid berättelsen om Norrska Begeringens uacderdaniga underställning angaende Riksrättens utsag osver stats-tadet Vogt, samt det kongl. svaret, icke halt någon enda anmärkning att deremot framställa. Af denna omständighet, eljest lätt förklarad derigenom, att icke alltid tid oca unrymme meldgitva betraktelser otver allt, hvad som äfven i ett och annat rike sig tilldrager, bade DPosttilningen ansett sasom eit bevis atl vira representations-reformatorer numera insett, alt en esterbiblning af det Norrsha slalsshichet här hemma i Sverige, hvarken vore synnerligen ovskvard, eller hade särdeles stora utsigter att vunna bifall hos Norges konung, som lillika är Srerigev. betta var ju en sorunderligt tolig konhlusion; men sr underlig den är, så har den ändock väckt glädje? hos konservatismens olsicielle organ, och det icke en ringa, churu, i la nog, frejden blef hort. Aftonbladet hade, srmodligen bara af of erhopande julbestyr, uppdhjutit alt afnandla detta norrska ämne. Sista dasen al aret upptogs det till betraktelse äfven i anledning af hyad i genna tidning straxt elter sakens bekantgorande yttrades derom; och eburu Pos tidningen sinner ÅÅltonbladets egna råsonnemanger svälvande, o. s. v. samt dess standpunkt i frågan anvu vara längt ifran besSII, så tyckes det dock, som om lutlsisken pa nyasastonen elter läsningen icke smakat den o sicielle; ja, tillochmed att den matte sortärts under grat och tandagnislan; ty tre frågor, som da tillamnades AtOnbladel, sastnade i halden, och kunde icke forr, än hela två dagar etterat, sramstallas: alla tre al den oskyldiga natur, all de dock gerna kunna lemnas obesvarade. Men ic-e nog med denna motgång på gamla arets slut. Ånnu en ny förestod på det nya.