Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1846, sida 2

——— de sig på mig, då jag skulle sätta banden till papperet, för alt yppa min tro om bästa grunderna sör vära samhalls-angelägenheters orqnande och om alvikelserna derilran: men ändock kunde jag omöjligen lösrycka mig från hoppet på samhällslormer, som icke ännu cxvistera, och från önskningarna för en frihet, en kristlig och laglig jemlikhet, en gemensamhet, en fredlig förtrogenhet, som, om man får tro våra historie-skrifvare, aldrig funnits, och, om vi skulle tro våra prester, aldrig kommer att finnas i denna verldea. Jag tyckte, att jag på gamla året bade såder lemligen reda på, buru den konstitutionella staten borde se ut; huru ungesär dess hufvudsakligaste bestyr borde ordnas, för att motsvara det-der så kallade Rätt, och den-der Sanningen, som alla lätsa vilja, men iogen fördrager. Jag tyckte mig inse rätt djupt bristerna: i vår folk-undervisning, då den ej gjorde oss till ett folk, utan till en hop ensidigt bildade individer; i vår lagstillning, då den gjorde dessa individer till varandras fiender i stället för vänner; i vär lagskipning, då den genom godtycklig åtskillnad ännu mera söndrade dessa individer; i vär beskattning, då den lat vissa af dessa individer lesva på de andra, ja rent af åta upp dem; i vår förvaltning da den krusgde för somliga af dem och förföljde de andre; i värt bankoch penning-väsende, då det lemnade a: betet till slaf åt monopolet och falska myotare: i sjellva religions-våsendet, då det ej var sorsonando och fördragsamt, utan hotande och besallanae; och så tyckte jag mig redo au gifva mig ut på det hala och säga: så bor det heldre y: Pa. Men då med nyarets sol önskningarnes lif återväcktes, så stod jag der rädlos, med all min sjelf-tillit; ty då jag i hast lit sankan slyga ut på en nyärs-visit i hoppets och lörvåntningarmes rymder, stod för mina ögon en bild af ett samhålle, der ingen enda af alla dessa brister och osormligheter lanns: der ett enda lemlibt folk, med olika förmögenheter, skiljaktiga bildningsgrader och vilkor, likväl med en enighet, en allmän anda, en inbördes belåtenhet och samverkan, s:räfvade for samhällets stora 2emensamma mal. Ilänryckt af denna syn tyckte jag mig fatta den gudakraft, som kunde förmå så mycket: den var, såsom all sådan, mild men allsmäktig; dess vägar voro, såsom alla sadana, okånda, ofia besynnerliga, men säkra; dess verkningar, säsom alla sådana, ofta obegripliga, men slutligen alltid välgörande. Och hvilken var väl då denna hemliga kraft, som så märkvärdigt kan verka mera, än alla dessa konstigt hopsogade samhälls-systemer, mera, än de dygdigaste och klokaste envaldsregenter, mera, än de visaste lärde och de vålvilligaste statsmän? Stod ej svaret redan särdigt i bilden? Den var: allmänna förtroendet i fria valformer. Sedan jag skådat den så klar, så tydlig, denna hoppets daguerrotyp-bild, så tror jag på den; och jag finner allt det andra så underordnadt, så latt förklaradt, så välbekant. Ja, det allmänna förtroendet, se der samhällets lisskraft, dess skyddsande, förbättrande, sullkomnande ande; dess råtta och sanna väsende! Det är denna kraft, som wäste lefva och verka i allt, i regering, lagstiftning, lagskipning, förvaltning, beskattning, undervisning, med ett ord i allt, såväl i stat som kyrka, och som aldrig skall svika menskligheten, der det i sed, lag och institutioner får fritt antaga eu form. Sådan blef min Nyärsönskans tankebild. Jag tyckte mig bafva löst alla samhällets gåtor, halva ett medel för alla dess behof, en borgen för dess sjellständighet, srihet och välgång. Jag hörde knappast, att man ropade mot mig: adet är blott en drömbilda! utan jag sade för mig sjelf helt lugnt: det är ju en gammal bekant; den har följt mig i alla hoppets, i alla önskningarnes lyckliga stunder, under barndomens aningsfulla slummer, under ynglingens trängtan, under mannaårens prosningar. ben står ännu vid hvarje nyårs-sol så klar i min själs spegel. Den är icke ett sjellbedrägeri, hvarken för mig eller för någon. Den tid shall