knappast hafva en bit bröd att stilla sin Iwi ger med. be misslyckade politiska e m e ute rnas sid skall en gång upphöra, och en folkens allmänna resning gå som ett jordskalf genom verlden. Själarnes emancipation undan fordomarnes, samvetenas undan hierarkernes, det gudomliga ordets undan menniskolundernas makt och herravälde skall väl äfven en gång slunda. De af partistrider och. inre oroligheter nu sönderslitna nationerna skola väl också en gång komma till besinning och finna hvad deras frid tillborer. Enväldets lörvittrade murar skola sammanstörta, när den nyvaknade, friska solkandan skakar dem med den allmänna opinionens fruktansvärda katapulter; och adelsoch prel.it-väldets dagar här i Norden äro snart nog räknade..... Att allt så är, eller skall blifva, det vete vi; men dagen och stunden känne vi icke. Dermed hafve vi dock ingenting förlorat; men mycket, mer än mycket skulle vi förlora, om ej hvar och en af oss, så vidt i hans förmåga stode, medverkade att undanrödja de binder, hvilka kunna fördröja ankomsten af den tid, som, i ett, slere eller alla ofvannämnde hänseenden, på våra aningar, våra önskningar, vara sorhoppningar, var tro skall sätta sullbordandels harliga krona. Derföre handen till verket, J alle, som onsken, hoppens och tron på ett mensklighetens framatskridande till ett bättre; på en andens seger ofver sördomarne, vanorna och slentrinnen; på en frihetens seger öfver valdet, usurpationerne och sortrycket! — Framät ! och ständigt framat mot det stora målet! Ja. oFramät, sramät!o var lösen ljude! Med hand på svärd och bröst i glöd vi mörkrets makt till tvehamp hjude, till tvekamp uppå lif och död. llur klart den blixtrar, andans klinga! ilur skarpt det biter, kraftens stall .... bramat! — o Gud hvart steg hevinga! — sramatealill mensklighetens mal!