Sv Några ord röramgde de oläka åsigterna af begreppet om Ära, Utom religionen och sosterlandskärleken, hafva staterna ännu en pelare till, på hvilken myckel i den stora samhällsbyggnader hvilar och ur hvilken, liksom or den bekanta MemnonssStoden i Exyptev, toner utgå, manande så väl resenterne som folken till uppfyllande af deras plizter. benna hufvudeller grund-pelare är Åran. Så väl i den borgerliga, som i den politiska byggnadskonsten hafve vi fem slags pelare. De tvenne äldsta pelareordningarne i den borgerljuva byganadskonsten äro den korinthiska och den doriska, Den förstnämnde utmärker sig I synnerhet genom sin prakt och sin styrka. Detvar den, som salomo använde på det pråktiga templet i Jerusalem. Den andra, såsom mindre praktfull, men lika varaktig, använde han i sin borg. De tvenne al ssta och ypperligaste pelare i den politiska byganadskonsten äro religionen och losterlandskärleken. Dessa ensamme äro starka nog alt understödja och, så till sägandes, soreviga staternas s unhalisbyganader. Nagra andra kände sorntiden foga eller intet till. Tiderna forsingo: den ena aldern atlöste den ondia; menniskorna konstlade, arbetade och äflades med så vål borgerliga som politiska byggnader, inlörde nya sirater och förut obekansa stöd för desamme. Slutligen igensinna vi i den borgerliza byagnadskunsten fem slags pelare, och lika så mänga i den polikiska. Al de tvenne i sednare tiller upplunna pelareordningarne nämne vi här endast den Joniska, sasom ett medelslag, hvilket i sig har något af den korinthiska och nägot afdet doriska byggnadssättet. Med denna kunne vi, i visst sall, jemtora den likaledes på en sednare tid i statsbyggnaderne inforda husvudpelare, som vi kalle Ära. pen josiska pelaren är, såsom vi nyss hafve yttrat, en blandning af deu sköna korinthiska och den starka doriska byggnadssormen: äran, denna nya grundpelare i de politiska samhällsbyggnaderna, mäste älven utgöra en blandning al statens allra äldsta pelareordningar, uemligen religionen och sosterlandskärleken. bem förutan förtjenar den aldrig namn afen slaternas grundpelare. De gamle dyrkade tvenne gudinnor med namnet Venus. Den ena, venus Urania, var himmelens; den andra, Venus Afrodite, Jupiters dotter. Skillnaden emellan begge dessa guddomligheter var oändlig. Med Venus UIrania fsorstodo de gamle den tillalna och dygdiga kärleken; men med Venus Afrodite den olillatliga och sastbara. Likasom det i forntiden gilvos tvenne slags kärlek, så gifves der äfven nu för tiden tvenne slags ära. Den ena är den sanna, verkliga och varaktiga: bon är en himmelens dotter och består i vissa de fornuftige dodliges — öfverensslämmande omdömen. Den andra är den falska, eller blotta skuggan af den förra, grundad på falska dygder, eller ärade laster, en dotter af ofornuftet och ryktet och derföre lika ostadis som ryktet, dess moder, hvarföre ock den visesruktar och alskyr henne såsom en besmittande last. Aran och dess motsats:äv an hedern, ligga båda i andra menniskors bedomande öfver vara egenskaper och handlingar. Aran och vavhedern hafva begge det borgerliga samfundslifvet att tacka för sin tillvaro. Begge äro de dels inre och dels yttre. ben inre äran bestär, likasom den inre vanhedern, i våra medhorsares hemliga tankar och dolda domar öfver oss och våra handlingar. Det är, i allmänhet laget, menniskan likgiltigt antingen hennes likar döma illa eller vål om hennes bandlingar, när de blott icke, genom utvärtes tecken, ord eller gerningar, gilva sina tankar tillkänna. pet är sålunda endast med det yttre bedomandet, som samhället bar att gora, och detta består derulinnan, att medhorgarne genom ord, tecken. eller vissa handlingar