AA FEAR hn ne Revy af ttockholms-Tidningarne I. Postoch Inrikes-Tidningar yrka, i avledning af Åstonbladets anmärkning, aall Post-lidningen synes komma att blifva ett emporium för de krinzirrande och husvilla andar, som för ett par är sedan slagit upp sill bo i den bekanta bikupano, samt blifva aden egentliga medelpunkten för den ultrakonservativa och aristokratiska oppositioneno, att få blifva bedomd efter sina egna tendens-förklaringar. Knepet är fintliat nog; man skall tro dessa skenfagra försäkringar, under det alt bladet dagligen visar, nuru dess spalter oppnas for anfall mot hia folks regeringar, emot Iria statsförfattningar, emot vara egna relormer, emot de män, som, under vart armod på fasta och beslutsamma hatngterer, äro, snart sagdlt, de enda ännu synlig: verksamma stöden sor de liberala ideerna. Man skall lata helt obemärkt passera, att i det blad, som ett Reserinas-babud annu belaller hvarje embetsman all uppmärksamma, och der allmänheten år tvingad, atl, för sina vålfärdsangeldgenheters och rätts-sakers skull, söka sländig upplysuing om de legala annonserna, allmävheten endast har att vänta, i bladets ledande artiklar, i dess kritiska behandling af sbhrilter och tidningsartiklar, i dess utidnings-excerpier och underrättelser, utgjutelser al de mest USEna och henetiska fienderna till folkets upplysping och srihet, till förbättringar i samhällsskicket, som kunna sordra uppoffringar al de privilegierade klasserna, och till sjeltva den Regering, hvilken, om den ock, med få undantag, saknar nog kunskaper och beslutsamhet, att, med all den öppenhet och kraft, som Svenska tolkets belägenhet med hvarje dag gor alltmer till en nodvåndizhet, ställa sig i spetsen för lösningen al samhälls-utvecklingens stora och afgörande problemer, likväl icke med sken af billighet kan sorebras att ej sasom redlige män, efter sina förmogenheter och med god vilja värda sig om sjeltva ärendernas ordentliga och rättsenliga gåug. Man skall ej sa omtala, att de, bvilka i läng tid heskyllt hvarje Svensk man, som vågat inom standen, i tidningar, skrifter, eller vid allmänna sammankomster, på laglig väg yrka, att afseende skulle göras på folkets behol och önskningar, på de lagars noggranna efterföljd, som betrygga frihet och upplysning, samt på förändring i de institutioner, som motverka förbättringarna, beskyllt honom för att vara personlig fiende till den konung, som olyckligtvis, till soljd afen hop sammanträftande personliga och tids-förhållanden, trodde sig gagna landet och sig sjell, genom reformernas mothallande, och hvilka nu, i det ögonblick, då konungamaktens innehalvare visar sig inse och erkänna behofvet af atmins one en stor del vigtiga förändringar, listigt och under de falska sorsäkringarne om personlig tillgilvenhet, äro de hätskaste afiender, till regentens och folkets gemensamma sträfvanden, och alt de samla sina organer, sina legohjon, i det vyssnämnda, for ögunblicket med statens uppdrag gynnade, bladet. För alt rätt bedoma, hvilken förbistring, hvilka onödiga iare stridigheter och obehag en sadan sakernas ställning kan medföra, meddelade vi i går en korrespondens-artihel, i avledning af Post-tidningens yttrande sistl. Tisdag om representations-frågan — en artikel, den vi, för den underrättelse deri meddelas, anse vara en den mest angenäma nyärs-gasva, som våra läsare kunde erhålla. Post-tidningen vill nu icke fram med rätte författaren af den förut omnämnde artikeln, angående Oregon-gebitet, hvilken hade tecknat sig M. B. I deita afseende har Post-tidningens utgilvare rått. Han bör ej, och kan ej, emot trycklrihets lagens anda, uppgisva det. Vi halve icke heller begärt det. Men vi hafve, för vår del, trott, att då dessa bokstälver verkligen gifva anledning till den förmodan, att författare-skapet tillhör en svensk hög diplomalisk tjensteman, denne då antingen handlat oförsigtigt att föranleda : — — —— 2—-— ÖC OO 2—2 OY —