CERIKES NY ImIETENt.. FRANKRIKE. Paris den 15:de bec. Peelska ministörens resignation anses icke blifva utan en viss inverkan på Guizotska ministerens ställning och förhallandet Frankrike och England emellan. Gui zot skall, vid underrättelsen om Peels störtande, bafva yttrat: adet är det bärdaste slag, som kunde drabba oss, och vi mäste uppbjuda alla våra krafter, för att bära deto. Man later icke så otydligt sormärka, med hvilket obehag det vore all anse, om den selan 1840 ärs händelser för sin antilranska politik bekante Lord Palmerston komme att äter ölvertaga utrikesportjoljen. Salvandys sista ordonnans, beträffande universiletet, är i en liberal anda, emedan den, med upphålvande af de under restaurationen införda, undervisningens gäng hämmande institutionerne, aterställer den mera ändamalsenliga organisationen från kejsartiden, Man tror att kamrarnes öppnande kommer att uppskjutas, tills ministerhrisen i England ar öfverslanden. Franska och belgiska styrelserna hafva afstutat öfverenskommelse om förnyandet af 1842 ärs fördrag. Innan det träder i verkställighet, äa det dock först underställas franska kamrarnes prosning. om wan får tro de belgiska ministeriella bladen, skall dem nya öfverenskommelsen vara fullt ut lika sormänlig för Belgien, som den gamla. Utur, såsom det synes, temligen tillförlitlig källa erfar man, att sultanen al Marocko galt in på alla franska kommissariens fordringar, och all baschan af Tetuan, som med skänker skall asfgå såsom sändebud till Paris, medför från honom en egenhändig skrifvelse, uti bvilken lofvas, att trupper skola skickas till algieriska gränsen, ståthallarne i kif, Uschda och Teza assättas, eme. lan de icke nog strängt uppfyllt orderna emot Åbd-el-Kader, och den nye ståthållaren i Rif förses med tillräckligt manskap, för att hälla stammarne i tygeln. — Constitutionel förmäler ur en skrifvelse från Tanger af den 30 Nov., alt marockanska provinserna på algeriska gränsen voro i uppror och forklarat Abd-elKader för sultan. ENGLAND. London den 46:de Oktob. Lord John Russel skall nu, etter en konferens med de förre medlemmarne af Melbournska ministeren, dessinitift olverlaget bildandet af en ny ministere. Den blifvande ministeren tyckes, oafsedt dess sammansättning, få en svår kamp att kämpa. Att döma af alla omständigheter, vore ändå en al Wighs och moderata Tories bestående coalitions-tministeren den, som vore bäst i stånd att besvärja stormen. Om en förening af Wiglis och radikale kunde ästadkomma samma resultat är allt skäl att betvisla, enär Tories, i så fall. uppskrämda, skulle än fastare sluta sig lillsamman och bjuda ett mera concensreradt motstånd. bet radikale parliet, hvars hetydenhet i nårvarande moment onekligen tilltagit, gör imellertid ingen hemlighst af sina anspråk alt dela magten med VWunigs. Så t. ex. har herr Cobden, en af dess förnämsta koryleer, påpekats såsom det mest passande ämne till handelsminiser. Ryktesvis förmåälos anledningen emellan Peel och Wellington hafva varit, att den sednare begårt 50 mill. i skadestånd åt de stora egendomsherrarne för deras medgisvande af spanmalslagarnes upphåsvande, en sordran, som Peel ansåg för allifor oförskämd. De trenne högste statsfunktionärerne i Irland, vicekonungen Lord lleytesbury, statssekreteraren Sir Thomas breemamle och lordkansleren Sir Edward Susden, . ha, så snart peels resignation blef dem bekant, lagt in om afsked. Wighpartiets organer låta förstå, ehuru i ett mycket moderat språk, att man icke är sinnad att, af konsideration för Ludvig Philips politik, ur den nva ministoren (3 , TOET